Jag såg Pressklubben Västra debatt live på Facebook i kväll om ”Mediekris i Coronans spår”. Om man är trött på det höga tonläget i debattprogram från Göteborg kan man uppskatta det här trevande samtalet, några journalister och medieforskare som sökte efter svar som ingen har. Ni kan titta i efterhand men jag rekommenderar verkligen ingen som inte har tid att slå ihjäl att göra det. Inte för att det är dåligt, men för att det viktigaste som ni behöver ta med er från debatten är att folk i media talar om kris.
Är det inte konstigt att en bransch talar om kris när verksamheten går så bra?
Det är ju inte som att nyhetsjournalistiken och debatten fått näringsförbud av coronan, om man säger så. Emanuel Karlsten är rätt ute med att det är något med finansieringen som är fel.
Först handlade samtalet på pressklubben om frilansarnas situation. Vi frilansande journalister har ingen som helst hjälp av regeringens stöd varesig till medierna eller företagen – max 1500 kronor i månaden kan det bli till en person med egen firma för nedsättning av egenavgifter, eller så måste man lägga ner företaget och stämpla. Journalistförbundet har skrapat ihop till en kriskassa där frilansar kan söka upp till 10 000 kronor. Inte i månaden. Tiotusen allt som allt. Bless them.
Samtidigt läser man om storbolag som gjort miljardvinster och ändå får statligt stöd till permitteringar. Jag fattar ärligt talat ingenting. Eller är det regeringen som inte fattar hur samhället är uppbyggt?
Man ställde från Göteborg frågan om det finns någon framtid för frilansen. Jag tycker att frågan på något sätt är felställd. Jag är ju inte frilans för att jag har valt den formen att jobba på och sedan fyllt på med innehåll. Jag gör det jag gör för att jag vill säga saker, jag ser behov av att vissa saker sägs, ungefär. Frilans är den enda formen för det som finns. Innehållet gav formen, inte tvärtom.
För trettio år sedan kunde kritiker bli anställda på en dagstidning men medierna anställer inte fackskribenter på det sättet längre. Det gör inte efterfrågan på mina tjänster mindre, iockförsig. Jag upplever att det finns en törst efter min röst, haha, det låter ju det, men du läser ju det här, eller hur? Och jag lyssnar själv efter röster.
Emanuel Karlsten sa det i Pressklubbens samtal, ”vad är vårt värde för läsaren?”, när han talade om det långsiktiga syftet med journalistik. Han sa att journalister berättar det som företagen inte vill berätta. Klassisk journalistik.
Jag tänkte att det är det som jag har gjort med Svenska kyrkan. För ingen annan gjorde det annat än glimtvis, och det fanns en törst efter den rösten. Det kommer alltid att finnas en törst efter sanningen.
Han menar att läsaren (lyssnaren, tittaren) kan vilja betala för just den tjänsten. ”Den här rösten kommer inte höras om inte jag lägger min månadspeng på det”, sa han. Så kan man resonera och nu har vi formerna för det.
Jag skrev ner det citatet och har ju själv några Patreon-prenumeranter som jag med mycket långa och ojämna mellanrum fakturerar några dollar styck för någon text. Förutom att nåt tveksamt företag i USA tjänar på oss är det faktiskt ett ganska bra upplägg. Men visst, utan tidningarna som de ser ut idag vore ju medielandskapet mycket annorlunda. Jag tror bara att Emanuel är rätt ute i sin stora, vilda vision om att det också kan bli ett bättre landskap. Det liknar ju också den tanke som återkommer om församlingsrörelser, att de uppstår i väckelse och måste få dö när tiden är inne. Vetekornet faller inte långt från frälsningssoldaten.
Det liknar också en annan aktuell diskussion i samhället, nämligen den om matproduktion och beredskap och vad vi är villiga att betala för kvalitet – och vad vi måste betala om vi inte har varit villiga att betala. Om mjölkbönder har jag lärt mig att de största och de minsta överlever nu – de mellanstora går i konkurs. De stora vinner på att skala upp, på bekostnad av djuren och med jättestora lån och risken att någon ännu större vinner marknaden, och de små vinner på att ta över förädlingen och starta eget mejeri och specialisera sina produkter, göra dem unika. Vi är mjölkbönder i mediebranschen.
Det sades i samtalet att samhället inte är moget för att göra sig av med papperstidningen. Man hänvisade bland annat till äldre läsare. Men stämmer det verkligen? Själv har jag varit mogen för det i tjugo år. Tidningar blir bara dåligt samvete i olästa högar och jobbig pappersåtervinning. (Miljömässigt är visst internet heller ingen höjdare, men jag tror att framtiden kan innehålla både blixtsnabb digital nyhetsförmedling som idag, stora vita fläckar utan någon journalistik alls, och totalt old school nyhetsförmedling a la kyrkbacken och tryckpress i källaren.) Visst är det många som hänvisar till sin papperstidning som en vana, men vanor går rätt snabbt att byta ut.
Sedan vill jag klottra ner en tanke som har skramlat omkring i huvudet och gjort sig påmind när cheferna på de stora drakarna har framhållit mediernas betydelse för demokratin. Historiskt blev de stora drakarna det genom att köpa upp de mindre. Tidningsdöden kom inte med Facebook och Google, den kom med Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Nu växer DN på andras bekostnad och hade redan före coronan öppnat redaktion i Göteborg. Som medieforskaren på Pressklubben påpekade gör DN inte det för att man behöver bevaka vad som händer där, utan för att man vill ta över Göteborgs-Postens prenumeranter. Dog eats dog. Dagens Nyheter som Sveriges enda, stora, kommenterande och agendasättande dagstidning. Det vore en vision, det. Så nog finns det behov av våra röster, vi som rör oss i undervegetationen. Små sidor blir också lästa. Du läser ju den här.
sofia lilly jönsson 