Klassiska blå toner

Lyssnar på radio i köket medan jag skolar om sådder. Det handlar om vad man kan göra som förälder när barnen jobbar hemma. Två unga kvinnor samtalar, en programledare och en lärare. I ett inslag får en äldre lärare berätta vad hon gjorde förr när skolbarn tog med sig skolarbetet hem. Eleverna orkade bara koncentrera sig på ett ämne i fyrtiofem minuter, märkte hon. Vad gjorde du sedan? frågar reportern.

– Jo, då lyssnade vi på klassisk musik. Såna där örhängen som de gillade.

Tillbaka till radiostudion och de två unga kvinnorna. ”Så gör vi fortfarande idag”, säger läraren entusiastiskt, ”vi använder klassisk musik för att de ska lugna ner sig”.

Hepp.

Jag gick lärarutbildningen på 90-talet och skrev då ett specialarbete (eller vad det kallades) om det här fenomenet. Den skola som jag, blivande musiklärare som tagits in via prov på musikhögskolan, skickades till på åtta veckors prao (eller vad det nu hette) hade nämligen ingen musiklärare anställd. Så det var ju jättebra att jag kom just dit. Rektorn sa att ”vi prioriterade en egen mattant istället”. Musiken måste ingå i schemat för mellanstadiet men det måste inte vara en musiklärare som lär ut den. På den skolan satte fröken på klassisk musik en kvart innan lunchen, och barnen skulle luta sig ner mot bänkarna och vila. Det blev lugnare i matsalen då, sa läraren.

På den tiden kom det såna där billiga cd-boxar som hette Lugna blå toner och liknande som alla köpte. Klassiska pärlor där man hade ryckt ut adagiosatserna ur verken och satt ihop dem som ett blandband. Som ett collage kanske man kan jämföra med, där man klippt ut motiv från olika tavlor och satt ihop. Så kan man ju göra, men vad blir resultatet?

Jag fick spela annan musik för barnen, som en lektion, hela musiken. De satserna som inte gick långsamt, som inte hade till syfte att söva dem inför matrasten. Ungarna blev helt förvånade. Jag kallade mitt skrivarbete efter en kommentar jag fick: ”Men den här musiken tycker jag ju om!?”.

Jag är äldre nu och lite klokare och jag antar att man kan använda klassisk musik som hissmusik för att skapa vissa stämningar. Men i skolans värld, som skolämne, undrar jag om det finns något annat än musik som man tycker att man kan lära ut på det här sättet. Medvetet lära ut idéer som inte bara instrumentaliserar konst utan gör den mindre, och lyssnaren till någon som blott ska luta sig ner mot bänken och bli lugn. Jag vet inte. Kanske det finns fler perspektiv på fenomenet. Jag trodde bara inte att man höll på såhär i skolan fortfarande.

UR-programmet jag lyssnade på heter ”När skolan flyttar hem”, avsnittet ”Nu behöver vi inspiration!”. Länken går till programsidan då det forfarande pågår när jag länkar ut det här.