Ligger någon i hängmattor längre? Kanske är det bara en kulturell trop i seriemagasinen, den sköna hängmattan som när man tänker efter väl mest ger ont i ryggen och är svår att kliva i och ur.
Men ni vet vad jag menar. Avkoppling, semester. Och ni ska ju ändå inte resa någonstans i sommar.
Då kan den här boken vara ett tips för er, ”Själens biologi och vår fria vilja” av Henrik Brändén.
Tycker ni dessutom om litteratur av typen ”Så funkar det”, ”Varför är han som han är”, och ”Färgmatcha dina kollegor enligt personlighetstyp” fastän i en evidensbaserad variant, så tycker ni nog säkert om den här boken. Den är nämligen full av en massa tankeväckande exempel på mänskligt beteende och orsakerna till det.
Författaren är biolog, immunolog och vetenskapskommunikatör (hans facebooksida har blivit en mötesplats under coronan där han tidigt började att förklara och diskutera olika forskarrapporter och strategier) och hävdar ödmjukt att han inte själv är forskare utan bara har en liten fil lic. Han har tidigare skrivit läromedel för gymnasiet och högskolan.
”Förklara för mig som om jag var en sjuåring”, säger Denzel Washingtons rollfigur i filmen Philadelphia.
Det är så han skriver, Henrik. Som en liten bit av Kunskapskanalen i bokform. Stilen är präglad av amerikansk populärvetenskap, en talspråklig stil. Jag menar inte jargong, men att det flyter som när man pratar.
Det är förstås mycket jobb med att översätta ett vetenskapligt språk till det vardagliga och det smäller inte så högt inom forskningen att göra det. Men det handlar om att tala med bönder på bönders språk och det är någonting storartat i min och många andras bok.
Jag läser inledningen.
Det här är en bok om hur människans själ fungerar rent biologiskt. Om vad som sker i hjärnan och kroppen när vi minns, tänker och känner, när vi blir förälskade, förbannade och får gåshud av musik. Och om alla verkligen kan lära sig att sjunga, varifrån moralen kommer och vad dom avgör vår sexualitet och könsuppfattning.
(”Själens biologi och vår fria vilja”, s 11)
Brändén utgår från tre övergripande, som han menar falska föreställningar: åtskillnaden mellan kropp och själ, förnuft och känsla, och arv och miljö. Med korta kapitel om till exempel kreativitet och galenskap hos konstnärer, hallucinationer och uppenbarelser, lycka och sorg, om sexualitet och könstillhörighet, och mycket mer bemöter han dessa falska dikotomier och argumenterar för att det är både och. Det är en ganska tjock bok, pagineringen slutar på 356 sidor.
*
Man ska ha klart för sig att ”vetenskap” och ”fakta” inte är något som går att slå fast sådär alldeles enkelt. Boken ska inte läsas som ett uppslagsverk bara för att den sorterar under något så synbart vederhäftigt som ”vetenskapskommunikation”. Det här vet förstås alla redan som läser det här, men är ändå viktigt att säga eftersom det är en av författarens grundläggande drivkrafter med boken. Redan att använda begrepp som ”själ” och ”vår fria vilja” är förstås ett statement, vilket är hans poäng. Han driver teser men redovisar hederligt varifrån han fått sina argument, och man kan följa med i resonemang och motargument.
Även om boken handlar om hjärnan, med fler exempel på (ofrivilliga) djurförsök och (frivilliga) experiment med människor (”amerikanska collegestudenter och vita möss”, som min lärare i gymnasiet sa) än jag personligen har lust att tänka på, vill jag ändå kalla den för en humanistisk bok. Den drivs av en medkänsla till människan som en varelse som måste tolkas inom sitt sociala sammanhang och till vår dumma, smarta hjärna.
Så vill författaren lyfta in neurobiologin i samhällsfrågorna:
Läsaren undrar kanske varför jag ägnat så mycket uppmärksamhet åt flykt- eller kampreaktionen – ett system som hjälper oss, möss och ödlor att klara möten med rovdjur och annat som de flesta av oss människor knappast behövt bekymra oss för sedan vi lämnade livet som grottmänniskor. Har inte neurobiologin istället något att säga om de problem som människor möter i dagens samhälle – arbetslöshet, mobbing, trakasserier, fattigdom, utmattning?
Jo, det har neurobiologin. Och det är just därför jag beskrivit flykt- och kampreaktionen så ingående. För även om samhällsutvecklingen gått snabbt sedan vi var grottmänniskor så har inte vår biologiska utveckling gjort detsamma. Vårt sätt att reagera på faror, utmaningar och stress är i stort sett detsamma nu som då. Det är fortfarande anpassat för att under några minuter eller timmar antingen fly från eller kämpa mot ett fysiskt hot. Inte för att vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år oroa sig för hushållsekonomin, hånas av klasskamrater eller pikas av chefen. Vårt system för att fly eller kämpa orsakar därför den ojämförligt största gruppen sjukskrivningar i dagens Sverige. Det ligger i botten för utmattningssyndrom, det som man tidigare lite slarvigt talade om som ”utbrändhet”.
(”Själens biologi och vår fria vilja”, s 30)
*
För min del sparar jag delar av boken till hängmattan, men jag har läst de första kapitlen och det han skriver om musik. Där diskuterar han bland annat vad hjärnforskningen säger om medfödd känsla för konst och musik, om det finns en plats i hjärnan för ”skönhet” som är universell tvärs igenom olika kulturer, en kortis om hur Beethoven kunde komponera efter att han hade blivit stendöv, och huruvida man föds musikalisk eller om musikalitet är någonting man förvärvar genom träning (spoiler: det är både och).
Jag vet inte, jag har alltid haft svårt att ta till mig den här sortens utskurna studier och applicera dem på verkligheten. Tvillingstudier, förklarar författaren, visar häpnadsväckande resultat om att enäggstvillingar har samma gehör (uppfattar tonhöjder, melodier, rytmer oavsett teoretisk musikkunskap) om de har tränat för att lära sig något instrument i tusentals timmar eller om de inte har tränat alls. Musikaliteten är medfödd och nedärvd, blir bokens slutsats.
Men dessa enäggstvillingar växte ju upp i samma miljö, vill jag protestera. De somnade till samma vaggvisor, såg samma barnprogram på tv. Det måste till studier på någon från andra helt isolerad person – en Kaspar Hauser – för att verkligen pröva vad som är medfött av gehör, tänker jag?
Jag fattar säkert inte, jag behöver bara veta mer. Jag vill gå i svaromål och diskutera mer, veta mer, pröva vidare. Det är ett himla bra betyg på en vetenskapskommunikation. Så om du nu blir sugen på att läsa boken vill jag säga som jag alltid gör att köp den eller låna den på ditt bibliotek!
sofia lilly jönsson 