Det började som en skakning på nedre däck

Fy fan, dessa ”Närmare Gud till dig”-moments med orkestrar som spelar inför tomma salonger. Det är gripande.

När jag var liten hörde man ibland på radio Mikael Wiehes sång om Titanic. ”Det började som en skakning på nedre däck…”. Det dramat tog man in så liten man var. Nu när jag googlar på låtens tillkomstår ser jag att Wikipedia påstår att det är en legend att orkestern spelade den psalmen medan den osänkbara båten sjönk till botten av Atlanten.

För en tid sedan samlades fyra världsdirigenter för ett samtal från sina hem, om situationen som musiken befinner sig i. Karina Canellakis, Alan Gilbert, Simon Rattle, Daniel Harding. Se den filmen om du är det minsta intresserad av orkestermusik. Det nuet, den tonen i deras försök att förstå, deras konkreta beskrivningar av sitt arbete som det gestaltar sig nu och hur de famlar efter svar, liksom vi alla går emot en framtid som vi inte kan föreställa oss än. Alan Gilbert är den som samlade kollegorna, och han bor i Stockholm och berättar i videon om det.

Jag tittar på skärmen. Det är live från Konserthuset i Stockholm. Nina Stemme har just sjungit, vår egen stjärnsopran som är så fantastisk, som sjunger som Mountain Everest är, någonting man står inför och måste klura ut men också samtidigt kan ta in vidden av omedelbart. Hon bor visst på Söder. Jag tänker att hon cyklade till Hötorget. Åh, Hötorget.

Och nu spelar de Schubert. Lilla sjuka, fattiga Schubert i Wien som klottrade noter på kaféernas servetter. Det är säkert också en myt enligt någon som bara vill förstöra.

Jag bryr mig inte om vad de säger. I en annan tid hade jag varit på den här konserten och hört orkestern spela och Nina Stemme sjunga, och jag hade suttit på en stol i salongen bredvid andra människor. Jag hade hört våren hos Debussy och Wagner och Schubert. Sedan hade jag gått ut från det blå templet i den ljusa kvällen och känt att det var maj i Stockholm, och att alla personerna och duvorna och frukthandlarna som packade ihop och solen som inte gick ner och luften och ljuset hörde ihop med musiken, och jag hade haft den med mig i fickan vart jag än gick.

Nina Stemme, Alan Gilbert, Kungliga Filharmonikerna på Konserthuset, Stockholm 20 maj 2020.