Sverige kallas fredsskadat. I podden Stormens utveckling reflekterar man om personer med invandrarbakgrund eller de som tillhör judiska släkter har en annan tillgång till att förstå krisberedskap, att vara förberedda för kris. Debatten har gällt om det är ett antisemitiskt uttalande eller inte. Jag tänker på en annan sak. Föreställningen om att det finns några som har en traumatisk bakgrund bygger på att det finns andra som inte har det. Som om det fanns en vattentät grupp människor i Sverige för vilka kris var något okänt.
Vilken kultur hör hon till som fick en apelsin och dela en flaska sockerdricka med syskonen på julafton? Är hon fredsskadad? Vilken kultur hör han till vars mamma lämnade honom med pappan och tog brodern med sig? Har han då inte förståelse för kris? De här människorna lever nu. Jag känner dem. Det gör ni också om ni börjar se er omkring. Man ser det på hur de överöst sina barn med sockerkaka. På hur buffé är den finaste restaurangmaten.
Men även utanför underklassen måste man fråga sig vem som är en normal människa. Har inte en normal människa varit med om trauma?
Som om alla normala människor var lika.
Som om det ens fanns syskongrupper där alla hade samma erfarenheter av trauma. Som om att åka båt över Medelhavet till ett främmande land var det enda sättet att känna sig som en främling i Sverige. Eller att vara homosexuell på en liten ort var enda sättet att vara konstig på. Eller vad det nu är för så kallad minoritet man ringar in för att beskriva förståelse för kris.
Hon på den stora herrgården som tjänar massor av pengar som jurist. Hon som misshandlades av sin rika man. Hon kan fostra sina barn i en dysfunktionell miljö där våldet går i arv. Vilken kultur tillhör hon?
Jag förstår att man försöker fånga något specifikt i omständigheterna och generaliserar utifrån det. Man måste generalisera för att beskriva ett större sammanhang än sitt eget. Men alla måste bara lugna ner sig när det gäller det här med talet om kulturer. Det används alldeles för mycket utan vidare förklaring. Man ska ha klart för sig att kultur är ett väldigt trubbigt verktyg att fånga vad en människa är. Vi är alla så mycket mer.
I Ylva Eggehorns finstämda uppväxtskildring ”Kvarteret Radiomottagaren” om en barndom i Stockholms södra förorter på 50-talet sträcker mammorna lakan och det finns skogsdungar att leka i och hallonsaft och man undrar när man läser att när kommer traumat, när kommer incitamentet att skriva den här boken, för man är så van att böcker om uppväxten handlar om någon som är mobbad, utsatt för övergrepp, ensam, någonting som sticker ut från det normala.
I en scen i boken rusar en hund mot huvudpersonen, den lilla flickan. Hunden sätter sina tassar mot hennes bröstkorg och hon faller handlöst. Den slickar henne i ansiktet. De vuxna står runtomkring och skrattar. Så sött med den glada hunden och barnet.
För barnet är det en fasansfull attack, en skräckupplevelse. Det blir en urscen och när jag läste det fattade jag att alla barndomar är traumatiska. Visst, good enough och allt det där, men den människa som går genom livet utan kriser finns inte. Jag köper inte att det beror på en kollektiv identitet att några svenskar har sålt ut apoteken. Buskör inte det finstilta i kulturförståelse för att dölja det personliga ansvaret. Och tro aldrig att du har förstått vem någon är för att du identifierat några historiska omständigheter.
sofia lilly jönsson 