Fratelli tutti

I utländsk fackpress har det redan skrivits en del om kvinnobristen i påven Franciskus encyklika, Fratelli tutti, Alla bröder, utgiven 3/10. Visserligen är rubriken ett citat av Franciskus av Assisi och visserligen riktar sig påven i inledningen till både ”bröder och systrar”, men inga av de många källhänvisningarna i texten leder till någon kvinnlig teolog. Majoriteten av jordens befolkning är alltså med främst som föremål för brödernas omsorg.

Påven Franciskus är biskop av Rom och biskopar skriver traditionellt skrifter där de lägger ut läran. Senast mötte vi honom i encyklikan om miljön, Laudato Si från 2015. Här tar han ut riktningen för hur vi ska leva tillsammans i åtta kapitel om samhället, politiken, ekonomin, med mera. Texten finns gratis på nätet på flera språk (ännu inte svenska).

Många missförstår påven Franciskus, också bland katolikerna. Han tolkas som politiskt vänsterinriktad, men själv hävdar han envist att kyrkan inte kan ”frånsäga sig ansvaret för de politiska dimensionen av livet självt”, som det står i åttonde kapitlet. Det är värt att påminna om att präster i den katolska kyrkan inte bär politiska uppdrag.

I tes 169, kapitel fem om ”den bättre politiken”, uppmärksammar påven de grupper av arbetslösa eller tillfälligt anställda som inte verkar ha en plats i befintliga politiska strukturer. De måste också vara med för att bygga demokratin, säger han, för en politik inte för de fattiga utan med och av de fattiga. (Precis som han borde följt sin egen insikt och inte skrivit en teologi för kvinnor, utan med och av kvinnor. Vi är trots allt flest och, skulle somliga hävda, ofta bättre.)

Här hemma uppmanar Joel Halldorf i Expressen kvinnorna Liv Strömquist och Nina Björk att bli katoliker. 

Jag undrar om de skulle känna sig särskilt förstådda i svenska katolska och högkyrkliga ofta vänsterfientliga sammanhang. Frågan är om inte katolikerna snarare borde upptäcka marxismen.

Som av en händelse råkar jag samma dag bläddra i min farmors ”Ungdomsboken”, tryckt 1916. En enkel normalupplaga, häftad med bildverk, 1 kr. Hon har fått den av prästen i konfirmandgåva.

Som alltid är det fascinerande med tidens tand, att läsa hur man talade till ungdomar då. Boken är en antologi.

I ett kapitel om ”Nöden i världen” påpekar komminister Axel Lutteman att ”Jesus talade icke mycket om fattigdomens nöd. Men vi måste göra det just av trohet mot hans ande.”

Nej, det är riktigt: Jesus talar mer om de rikas fattigdom och själanöd. Men författaren i farmors konfirmandbok nämner några ord från sin tid: hyreskaserner, inneboendesystem, svältlön, utslitande industriarbete från morgon till kväll, arbetslöshetskriser.

”Jag kan icke här utveckla, hur bakom vart och ett av dessa ord gömmer sig en hård och blodig verklighet. Just från den djupa synpunkt, som Jesus anlagt: själens värde, själens frälsning, blir våra dagars fattigdom en nöd.”

Och här är kopplingen mellan kristen tro och arbetarrörelse: En kristen kan inte undgå att upptändas just som kristen, just som den som tror på själarnas oändliga värde, skriver Axel Lutteman. Utan materiell frihet ingen andlig frihet.

”Därmed är också en kristens ställning given till den nutida sociala rörelsen, som går ut på att omdana samhällsförhållandena, så att fattigdomen i dess nuvarande gestalt omöjliggöres. En kristen måste erkänna denna rörelses allmänna berättigande.”

Axel Lutteman föddes 1880 i Stockholm Katarina, fadern var kusk. Axel hade studiebegåvning. I Uppsala granskade han ungsocialisternas tidning Brand för året 1910 i en religionspsykologisk studie där han hävdade att socialismen bottnade i ett religiöst behov (studien ingår i licenciatavhandlingen Det religiösa inslaget i socialismens teleologi, 1920).

Han dog 1920, ännu inte fyrtio år fyllda, i en hastigt uppblossande njurinflammation. Axels hustru Ester tog en teol kand och blev berömd som en kvinnoprästsakskvinna. Hon gick ur Svenska kyrkan 1957 när kvinnor ännu inte hade släppts in i ämbetet, något hon trott skulle ske redan på 20-talet, och angav som motiv trohet till det kristna evangeliet. Hon visste nämligen att det är tron på Jesus Kristus som gör oss till kristna, inte tillhörigheten till något kyrkosystem.

I vår tid är det Ester Lutteman som har gått till den moderna kyrkohistorien, men hennes unge make är väl värd en källhänvisning på 2000-talet, han med.