Kulturen

Undrar om jag väljer den rubriken om några låter bli att klicka på länken. Jag vet inte vad det ordet har börjat att representera. Jag är förmodligen inte typisk när det kommer till att läsa det. Kultur betyder odling och jag har tänkt väldigt mycket på det och verkat inom det vi kallar kulturen på så många olika sätt alltid i hela mitt liv. Min bild av ”kulturen” innehåller många bitar. Men egentligen handlar den bara om det mänskliga, det som skiljer sig från naturens uttryck som vi inte har odlat. Det mesta är kultur i någon mening.

För många betyder ordet dock inte det. De verkar hata kulturen, i betydelsen konsten. De verkar se den som något litet onödigt som kan skäras bort. Ja, inte den som de själva älskar förstås, tv-program och musik och facktidningar som skriver om deras intressen, men Den Andra. Det går alltid att peka på nån konst man inte gillar – vi kan alla göra det – och dra ner skratt och hån. Menskonst, haha så dumt. Bort med den skiten.

Det är inte så att man bara själv struntar i det man inte förstår eller inte gillar. Nej, den ska inte få finnas. Det är en repressiv impuls.

Jonas Gardell berättar i senaste avsnittet av hans och Marks Levengoods podd att han har fått så mycket hat efter sina artiklar om regeringens coronapolitik för scenkonsten att han känt att han inte vill leva längre. En ledarskribent som tagit ställning mot Gardells artiklar skrev själv till honom och berättade att han blivit förbluffad över allt hat som hade vällt in i mejlkorgen från läsare som trodde att ledarskribenten och de stod på samma sida mot den där jävla teaterapan. ”Och om jag ser det, då förstår jag att det måste ha drabbat dig ännu mer”, skrev ledarskribenten till Jonas Gardell, ungefär.

Och vi är väl ingen som tror att det är Amanda Lind-trogna miljöpartister som skriver de här hatmejlen, va? Det är personer som i vanliga fall lika gärna hatar henne i mejlen. Men de hatar den jävla strutten ännu mer, den där fjäderfjollan, och allra mest hatar de kulturen.

Den är oviktig, den är bidragsberoende, den är elitistisk. Jag vet inte argumenten, det är variationer på samma tema. Också argumentet att kulturen är det minst viktiga i samhället (efter köpcentrum, charterresor, sportbarer) och därför kan avvaras, följer samma tanke. De flesta skriver inte hatmejl till Jonas Gardell, men de flesta verkar faktiskt tycka att det där med kulturen är nån annans sak, det verkar mest vara något som berör de som jobbar med det.

Psykoanalytiskt sett är det nästan intressant – finns det något annat folk i världen som hatar sina konstnärer så mycket som svenskarna gör? Kineserna under kulturrevolutionen. De satte universitetsprofessorer i arbete på risfälten. Haha, det ska lära de jävlarna! Mullorna under den iranska revolutionen förstås, som förbjöd dans och all offentlig musik. Talibanerna som sprängde sin kulturs äldsta statyer.

Jamen det är väl en fin skara att hamna med.

Gud vet att det finns dåliga universitetsprofessorer men det som de behöver är kritik, inte yrkesförbud, för ett sådant släpper bara fram mer inkompetens när regimtrogna – vilken regim det än är som råder – ser sin chans att komma fram till köttgrytorna. Och kritiken ryms inom kulturen så då är det alltså mer kultur som hatarna far efter.

Jag tror att den borgerliga kulturen (inte i någon snäv högerpolitisk betydelse alltså, utan som den ekonomi av professionella och konsumenter som utvecklades inom borgerskapet under 1800-talet) har risken inbyggd att publiken tror på illusionen. Den som aldrig har varit bakom kulissen tycker att det ser lätt ut framme på scenen.

Det är en banal analys, men utövande konstnärer får verkligen höra det förbluffande ofta. Att man jobbar med sin hobby, att man har en medfödd talang bara som råkat trilla ner på en från himlen. Jag sjöng i Storkyrkan en gång och en präst sa, ”men ska ni ha betalt, jag trodde att musiker tyckte att det var roligt att hålla på med musik”. De hade beställt tjänsten alltså. För såna här människor är konsten inte ett jobb. Man känner det hela tiden. Beundran och förakt. Två sidor av samma mynt.

Jag kan lova att för ingen som professionellt utövar någon form av kulturarbete motsvarar det alls inget av hur det är inifrån. Skrivande är handledsinflammationer, krånglande datorer, att vara oense med redaktörer, ångest över gamla bylinebilder som ligger och skramlar på internet, känslan att ingen förstår när man har ansträngt sig för att vara tydlig, känslan av att vara en positivapa när man hörs. Tvärtom vad hatarna tror så är ju arbetet inte bidragsberoende. Vi är egenföretagare som säljer tjänster (och alla har jobbat otroligt mycket gratis, till exempel är ju den här texten som ni läser inte betald av nån, men hade Storkyrkan bett mig skriva den så hade jag faktiskt skickat en faktura).

Och så läser man att lilla fattiga Ockelbo kommun satsar 124 miljoner på att bygga en fabrik till vinstdrivande företaget Synsam för att de ska etablera sig där. Det är inte ens säkert att de som ska arbeta på fabriken bor i Ockelbo. Men så går det till, det är storföretagen som går på bidrag, och inga små bidrag heller, det finns tusen exempel.

Tänk om Ockelbo hade satsat 124 miljoner på att bli en teaterkommun. Vilket liv det skulle bli. Inte så många glada tillrop i kommentarfälten då. Men tänk om kommunchefen där sa, vi ska bli ledande i landet på teater. Nu finansierar vi utbildning i improvisation och dramaturgi på alla nivåer från förskolan till vuxenutbildning, vi bygger scener, de bästa lärarna ska vilja jobba här.

Jag tror att Ockelbo skulle få igen de pengarna rätt snart. Ingmar Bergmans filmer byggde Fårös ekonomi, först för att hans inkomstskatt betalade för skolan där, nu för att det kommer turister från hela världen för att se de där steniga kusterna som ingen innan 1965 brydde sig om, inte ens på Gotland.

Jaja, hur som helst. Allt handlar inte om pengar, det är inte ens det viktigaste. Jag öppnade det här dokumentet i morse för att jag vaknade med en tanke i skallen.

Jag läser hur företrädare för kulturlivet kämpar med att förklara för allmänheten och politiker betydelsen av kulturen nu när så mycket av den är nedstängd. Musikaliska Akademien till exempel skriver om ”musikens betydelse för individen, för gemenskap över gränser och generationer, för kommunikation och djupare livsmening”. Absolut, det stämmer.

Men jag tror för att förklara kulturens betydelse så behöver man se på hur ett samhälle utan kultur ser ut. Kina, Iran, Afghanistan. Eller den svenska hovkulturen innan den fria pressen och grundlagsskyddade yttrandefriheten. På den tiden när staten högg händerna av hungriga barn som hade stulit en limpa bröd i det här landet.

Man behöver inte bara räkna upp vad kulturen gör i ett samhälle som vårt. Man behöver tala om hur ett samhälle utan ett kulturliv ser ut. Jag menar ett fritt, vildvuxet, lite jobbigt kulturliv. Inte ett som bara representerar makten på de stora institutionerna. För de är lätta att ta över, fråga Sjostakovitj.

Det är ett samhälle där hatarna fått som de vill. Och de blir inte ens glada för det själva. De kommer inte att vara mindre bittra i ett samhälle där scenerna är stängda och fackdebatten är släckt.

Det som den socialdemokratiska regeringen gör nu är att lika effektivt som några menskonsthatande kulturkrigare bygga det samhället.

Men jag tror att de inte fattar det, och att ingen som inte redan förstår det har läst ända hit. Det är minst sagt bekymmersamt. Kanske jag borde ha valt en annan rubrik.