Långt efter att diskussionen om kulturbranschen och ekonomin är över kommer frågan om frihet vara den viktigaste läxan vi fick med oss från det här.
Nu tar jag inte lätt på branschens bekymmer – redan två dagar efter förbudet om att samlas togs skrev jag den första kommentaren i landet, tror jag, om snedfördelningen av ansvar som scenkulturen måste ta för pandemin, och efterfrågade politiska förslag om ekonomin (det kom inga).
Men i grunden gäller Sveriges lockdown av scenerna något annat än ekonomi.
Konsten finns ju inte för sin egen skull, som det kan verka ibland när vi uppmärksammar hur pandemin slår mot kulturföretagen. En av de viktigaste demokratiska uppgifterna som scenkonsten har är att möjliggöra det offentliga mötet utanför hemmet. Det är alltså inte bara det idémässiga innehållet i en pjäs, ett musikstycke, eller något annat konstverk som är politiskt – det behöver faktiskt inte vara det överhuvudtaget. Det är subversivt bara att folk kommer utanför dörren och träffar varandra. Vi fattar inte det för vi som växte upp i Sverige har levt i ett fritt land hela våra liv. Vi tror att politisk konst måste vara den som har någonting radikalt att säga i sitt innehåll.
Så stirrar vi på scenen för att läsa av den när vi borde vända blicken mot salongen där publiken sitter. I många andra tider, på många andra platser, hade möjligheten att åka var man vill och samlas tillsammans med främlingar för att ta del av ett budskap från en scen (eller i en kyrka, eller en föreningslokal) varit otänkbar.
Indragen mötesfrihet i köttet motsvarar en indragen yttrandefrihet för åsikter och tankar. Båda rättigheterna är förutsättningar för ett fritt samhälle.
Det isar i mig när jag tänker på med vilken lätthet regeringen offrar friheten i kampen mot viruset.
I nya numret av spelmansrörelsens tidning Spelmannen gör jag ett scenario om framtiden för året 2040. Du kan läsa artikeln här. Tjugo år är lagom lång tid bort för att spekulera; vi vet inte hur det blir men tillräckligt mycket för att kunna skissa.
I framtiden styrs Sverige av det konservativa Nationalpartiet. Tidskriftsstöden är indragna. Politisk debatt får inte förekomma i kulturföreningar. Internet rensas regelbundet på information. Arrangörer av konserter och möten tas in på polisförhör och trakasseras att lämna besked om publikuppgifter.
Allting som jag skriver i texten i Spelmannen har redan hänt eller händer någonstans i världen. Pandemin ger nya idéer till en internationell fascistisk strömning som redan hade gott om dem.
Nu vet vi att det går att dra in mötesfriheten med hänsyn till folkhälsan.
När förbudet togs 11/3 mot att samlas fler än 500 personer var det något oerhört. Det uttalades två gånger i det korta pressmeddelandet från FHM att det var tillfälligt. Nu har vi levt med gränsen om 50 personer i över ett halvår utan att veta när det ska sluta.
Visst känns det som att man börjar vänja sig vid läget? Nästan som att det ska vara såhär tyst.
Jag funderar på vad som skulle hända om scenerna trotsade regeringen och släppte in fler. Vad skulle hända, skulle de få böter? Skulle polis tillkallas? Maxstraffet är fängelse i högst sex månader, står det i förordningen från regeringen. Ännu har ingen prövat den. Lydnaden oroar mig.
Vi har pratat ekonomi för kulturlivet, och det ska vi fortsätta med, men vi måste också prata demokrati. Grundläggande frågor om frihet. Människor tvingas till hemmen, somliga isolerade.
Var det ens lagligt att bestämma att gamla på äldreboenden inte fick ta emot besök på så länge? Att makar som brukar träffas varje dag skildes åt i månader? Var det etiskt? Hade det gått att lösa lokalt med en flexiblare lagstiftning?
Varför sätter regeringen inte in en rejäl pott särskild färdtjänst till alla som tillhör riskgrupperna, alla de som enda politiska strategi har uppmanats stanna hemma, undvika sociala kontakter, och tvätta händerna sedan det låg snö på marken förra gången? Varför skapar man inte en gräddfil för 70-plussare med anvisade platser med distans i kollektivtrafiken? Vet regeringen med sina övernattningsrum och fria taxiresor hur Stockholm faktiskt ser ut utanför Stadsholmen? Hur den som bor i Järfälla eller Haninge tar sig runt utan bil och utan cykel, med rullator och dålig syn? Hundratusentals myndiga vuxna som förut har klarat sig själva har sett sitt livsutrymme krympa dramatiskt. Var är deras medborgerliga rätt att röra sig fritt denna höst och kommande vinter?
Smittskyddet har vi fattat, men hur ser politiken ut för den personliga friheten?
Jag menar två saker här: dels att det går att fatta politiska beslut som ökar friheten i den situation som råder just nu, om till exempel färdtjänst, även om fortsatta restriktioner bedöms nödvändiga. Dels att de tillfälliga förbud som införts bygger politiska strukturer som är möjliga att använda i ett annat syfte men med bibehållen juridik och retorik. Det måste tas i beaktande. Tro mig: jag följer den svenska kyrkopolitiken. Jag vet vad som sker med strukturer som är byggda för vackert väder.
Därför måste vi tala om friheten, och politiker som värnar den behöver ta höjd för andra scenarier. Man kan till exempel stärka tidskriftsstödet på ett vis som gör att det inte kan dras in från en mandatperiod till en annan, som den borgerliga alliansen var på vippen att göra redan 2015 som en liten käck besparing.
Då kom tidskrifterna undan med blotta förskräckelsen genom en blocköverskridande och massiv proteströrelse. De borgerliga röster som försvarade demokratin då kommer att vara väsentliga nu, för det jag talar om är inte en höger-vänster-fråga. Det som avgör är snarare att man förstår hur vår demokrati är uppbyggd, vilket kräver en del historiemedvetenhet om hur den kom till från början med pamfletter, tryckerier, censur, scenkonst (!) och företagande och idealism om vartannat. Man måste förstå vad som hotar friheten och att hoten kan komma från alla möjliga håll. Och så måste man räkna med att hoten kommer.
Nog kommer det en läxa av allt det här alltid. Vilken den blir är ännu öppet.
sofia lilly jönsson 