Anförande vid Riksting för västerländsk konstmusik, arrangerat av Kungliga Musikhögskolan, Kungl Musikaliska akademien, Svensk Scenkonst, 2021.
Den 28 maj 2005 vid lunchtid genomfördes avvecklingsceremonin av Gotlands regemente P18. Ett hundratal personer, regementets militärer och deras anhöriga, hade samlats vid Oscarsstenen söder om Visby.
Landshövdingen Marianne Samuelsson höll tal. Det delades ut medaljer, och flaggan på kanslihuset halades. En minnessten över Gotlands regementes nära tvåhundraåriga historia avtäcktes. Regionmusikerna i Gotlandsmusiken spelade ”In treue fest”, regementets egen marsch från 1909.
P18 hade sitt ursprung i Gotlands Nationalbeväring, en värnplikt som bildades 1811. När den ryska armén steg i land i Grötlingbo våren tre år tidigare hade svenskarna tagits på sängen. Det fanns 600 gevär i Visby men inget krut. Landshövdingen och högste militäre chef på ön, Eric af Klint, skrev omedelbart under kapitulationen. De ryska officerarna inackorderades hos stadens borgare. I sex veckor var Sverige ockuperat, tills en svensk styrka från fastlandet steg iland på Gotland och ryssarna seglade hemåt igen.
Ockupationen 1808 har kallats för ett ovanligt lyckligt litet krig, men det hade fått den svenska makten att tänka efter. Man hade underskattat Gotlands utsatta position i Östersjön mellan många länder, glömt hur vatten knyter samman, är farleder, och vägar in och ut över gränser. Bondebefolkningen mindes det och de hade varit redo med yxor och liar när ryssarna gick upp över landsbygden mot staden.
I tvåhundra år mindes vi det.
Sedan mindes vi inte det längre.
*
Den 21 maj 2018, nästan på dagen tretton år efter avvecklingsceremonin vid Oscarsstenen, stod igen en grupp människor nedanför samma sten. Bland dem var kung Carl Gustaf, statsministern Stefan Löfven, och överbefälhavaren Micael Bydén. Nu var inte bara landshövdingen och de närmast sörjande på plats. Plötsligt var Gotlands försvar av betydelse för hela det nationella Sverige.
Redan tre år efter avvecklingen av P18 hade säkerhetsläget i regionen förändrats. Ryssland invaderade Georgien 2008. Med konflikten i Ukraina som började 2014 aktualiserades Gotlands strategiska betydelse för Sverige. P18 återuppstod som en Fågel Fenix ur askan.
Men husen som tillhört det gamla P18 hade sålts och tillhörde inte staten längre. Till en kostnad av 780 miljoner kronor skulle istället en ny förläggning byggas på Tofta skjutfält, tjugo gånger mer än man hade fått in på försäljningen av den tidigare förläggningen.
Och vid den nya ceremonin vid Oscarsstenen var det Arméns Musikkår från Stockholm som spelade regementets glada marsch ”In treue fest”. P18:s egna musiker i Gotlandsmusiken hade nämligen inte kvar sina uniformer.
*
Man kan ifrågasätta om ett militärt försvar är det bästa mot en militärmakt som Rysslands, som ändå är så oändligt mycket starkare än den svenska. Men det är onekligen en historia om beredskap. Vi kan tala om annan beredskap också, som beredskapslager med mat som tidigare har funnits i Sverige men avvecklats, eller om apoteksvaror som ska beställas just-in-time, om brandkårer som lagts ner eller om sjukvårdskompetens på särskilda boenden. Vi kan tala om smittskydd. Allt detta är saker som verkar överflödiga tills man plötsligt behöver dem. Och då kostar det ofta så mycket mer både i pengar och arbete och i värsta fall mänskligt lidande att bygga upp lagren och kompetensen igen än om man hade haft dem på plats från början.
Man vet inte när beredskapen kan behövas. Det är det som är beredskap.
Musikforskaren Gunnar Valkare, som var professor här på Musikhögskolan i Stockholm, hade en drivkraft. Han ville berätta att musiken tillhörde människan. I boken ”Varifrån kommer musiken?” från 2016 tar han sin utgångspunkt i Ingmar Bergmans berömda fråga och ger sitt svar på varifrån musiken kommer, varför människor håller på med musik och vad musik är.
Gunnar Valkare ville säga att musiken inte ”kommer” någonstans ifrån alls – den har alltid varit här. Människan dansar innan hon kan gå, hon sjunger innan hon kan sätta samman ord till meningar. Sången är mycket äldre än nationers geografiska gränser. Musiken hör till människan – den är evolutionär. Den är någonting vi inte kan ta bort från människan om vi ens skulle försöka.
Därför skulle man kunna säga att vi inte behöver oroa oss för att sången ska försvinna. Musiken har ju aldrig gått att utplåna i något mänskligt samhälle, bara omforma.
Men de formerna är inte oväsentliga, precis som i all annan mänsklig kultur. Historien om Gotlands gamla och nya regemente visar också på behovet av kulturell kontinuitet. För att understryka det har det nya P18 tagit över det gamlas traditioner, med samma vapensköld, samma högtidsdag som när Gotlands nationalbeväring en gång bildades 1811, och samma militärmarsch.
Regementets kultur är en institution som behöver byggas upp igen likaväl som förläggningen på Tofta skjutfält. För sången i Sverige har det skett liknande avvecklingsprocesser, fast de är större och under längre tid. Jag vill jämföra avvecklingen av Gotlands militära försvar med avvecklingen av psalmen som institution i Sverige.
Kyrkan skapade skolan. Folkskolan som växte fram under 1800-talet innebar att kyrkan stärkte sin position som utbildare. Ofta var kantorn i kyrkan och skolläraren samma person. Författaren Harry Blomberg som på 1940-talet skrev en biografi om psalmdiktaren Johan Olof Wallin påstår i boken att Wallin ”kommit det svenska folket närmare än någon någonsin varit eller kommer att vara”. Det är säkert ingen överdrift. Varje skoldag inleddes med morgonbön och psalmer. ”Din klara sol går åter opp” har sjungits av svenska skolbarn i generationer. Och det var främst genom skolan som 1819 års psalmbok, den wallinska, blev den verkliga folkboken.
Tidigare hade folket lärt sig psalmerna utantill i kyrkorna. Den wallinska psalmboken kom samtidigt med en växande bokmarknad. Under 1800-talet blev det billigare att trycka sånghäften, och andra väckelsers musik konkurrerade med den traditionella andliga sången. Snart satte det inspelade ljudet, och senare radion och teven, en effektiv punkt för den allmänna sjungandet i vardagen.
Men i skolan fanns fortfarande psalmen som en självklar musikalisk och litterär mittpunkt. Den var ett gemensamt referenssystem för alla människor, med berättelser, poesi, och melodier. Psalmen innebar en kontinuitet mellan generationer och klasser i hela det svenska samhället. Alla människor, från kungen till hans piga, från sju-åringen till nittiosju-åringen, ägde en gemensam kunskap i psalmen.
I slutet av 1950-talet avskaffades formellt morgonbönen i skolorna. Men det var inte förbjudet för lärare att fortsätta att inleda skoldagen med en psalm, vilket många av dem gjorde. Många har minnen ända fram på 1980-talet av att sjunga psalmer i klassrummet medan fröken spelar på tramporgel.
I dagens läroplan för grundskolan står det att undervisningen ”ska innehålla de vanligaste psalmerna”. Samtidigt får undervisningen inte vara konfessionell. Det har gjort psalmen kontroversiell. Skolavslutningar i kyrkorna är ett återkommande gräl. För Johan Olof Wallin och hans tid, och långt därefter, hade det varit ofattbart att tänka sig, att skolan, som en gång skapades av kyrkan, nu förbjudit kyrkan att komma till uttryck i undervisningen.
Ingen idag vill tillbaka till en skola där barn underkastas en enda religion. Men vi förlorade ett gemensamt musikaliskt språk över generationerna. Istället har kommersialismens paradigm tagit över. Marknadens behov att ständigt byta ut och sälja nytt, musik, artister, sånger, skivor, gör en tre år gammal hitlåt pinsamt föråldrad i ett mellanstadieklassrum.
Värdet i att kunna sång gemensamt, att kunna sång utantill, att ha tillgång till sin egen sångröst, har inte räknats som ett värde alls. Sången har blivit en slit-och-släng-vara.
*
I alla tider har det funnits människor som sett det här och varnat för utvecklingen. De har försökt att framhålla musikens värde på olika sätt.
Ibland har det varit inne att utilitaristiskt hävda musikens betydelse – på 90-talet talade man om Mozarteffekten och hade upptäckt att barn som lyssnade på Mozart en stund innan proven blev tillfälligt smartare. Den teorin var jätteinne då, men blev snabbt ute när det ansågs instrumentellt och elitistiskt att resonera så.
På senare år har det varit vanligt att framhålla att musiken och konsten har ett värde för sin egen skull. Risken med den tankefiguren är att musiken då hänger lite i luften, vid sidan av samhällets viktigare funktioner. Och det som hänger i luften eller står vid sidan av kan ganska enkelt skalas bort.
Jag tror att vi ska bli bättre på att framhålla Gunnar Valkares svar på frågan om musikens betydelse för människan: den har alltid varit här. Musiken hör ihop med människan och vår generation har inte mandat att lägga ner den eller bestämma om den är en guldkant som behövs eller inte. Musiken finns. Det är egentligen ganska oväsentligt vad vi tycker om det.
Istället kan vi se sången som en infrastruktur, en mänsklig egenskap som existerar i alla samhällen och alla tider. Vi har bara att acceptera det. Kanske ska vi se på musiken som en grundforskning, det som utforskas utan att man ser nyttan i förväg, men för att öka kunskapen och upptäcka det vi inte visste tidigare.
Kanske ska vi se sången som en beredskap.
I vår tid talas det en del om musiken som ett kulturarv. När vi använder ordet kulturarv, och särskilt när en politiker eller någon annan som har formell makt över pengar och beslut använder det ordet, är det viktigt att reda ut vad den menar med det. Jag vill ge ett exempel på vad jag menar att kulturarv är.
För några år sedan, ungefär vid samma tid som man började rusta för det nya regementet på Gotland, följde jag körerna i Västerås domkyrka. Några viktiga jubileer samlade sig där och de skulle dokumenteras i en bok. Och likt regementet som lades ner och återuppstod hade domkyrkans medeltida gosskörer återuppstått några år tidigare. Gossarna medverkade nu i mässan precis som på medeltiden, med både gammal och nyskriven kyrkomusik.
På bokens omslag satte vi faksimil av tre sånger. I mitten finns ”Din klara sol går åter opp” från den wallinska psalmboken. Till vänster har vi det medeltida Västeråsgradualet tryckt 1493, för gudstjänster i Västerås domkyrka. Och till höger om dessa båda historiska källor är ett fotografi från en pärm som står i kyrkan idag, där en av pojkarna i kören har antecknat i noterna. Det är samma musik som Västeråsgradualet.
Dessa bilder visar vad kulturarvet är. Det är nutiden som är sången. De andra är institutionen som gör nutiden möjlig.
Kulturarv är ingenting annat än beredskap. Det har inget annat värde än vad det har för oss nu och i framtiden – och det är inte lite.
*
Det kan vara värt att påpeka att bara för att vi talar om ett svenskt kulturarv eller kultur i Sverige så betyder inte det att Sverige har värnat kulturen. Snarare kan man säga att det har varit svensk kultur de senaste femtio åren att glömma bort sina traditioner och avveckla sin beredskap. Det är svenskar som har fattat beslut om nedläggning av de statliga apoteken eller förbud mot religiösa sånger i skolan.
Den militära beredskapen lades ner delvis för att några tyckte att vi i Sverige kunde lita på utländsk beredskap i EU och Nato. Motsvarigheten till det för sångens del är tanken att vi inte behöver kunna några sånger utantill längre för att vi har ju Spotify.
Motsatsen till beredskap är kortsiktigt tänkande.
Det är nånting fel med beredskapen i ett samhälle när väktare har högre lön än poeter.
Då gäller det att gilla läget och inventera förråden.
Du kommer att få höra på det här Rikstinget om pedagoger som varslar om att det inte är självklart längre att musiken är ett ämne för alla barn i skolan. Att allt fler barn inte kan sjunga i sina egna ljusa tonlägen, härma en melodi eller hålla en stämma.
Allt det där är sant och vi kommer att fortsätta att hävda det i debatten, jag också.
Men jag tror att det finns en gräns för vad vi kan förvänta oss av politiken. Och att det ligger en fara i att musiklivet retirerar till en defensiv position, för att fortsätta tala i militära termer, och fortsätter be om uppmärksamhet. Faran är att vi blir svaga.
En del av det psykologiska försvaret i pandemier och tider av allmän avveckling måste vara att stå fast i det offensiva, även om man ibland står alldeles ensam. Särskilt då.
Därför ville jag använda den här platsen till att påminna om Ingmar Bergmans djupaste fråga: varifrån kommer musiken? Och påminna om Gunnar Valkares svar: den kommer från dig.
Under tiden som avveckling pågår och bara de närmaste har samlats under Oscarsstenen, kom ihåg detta: du är sången.
Sången är inte noter på ett papper i ett arkiv.
Sången är inte något som hände förr, eller ett verktyg som politiker kan fylla med sin ideologi om kulturarv och nationalism, eller ett instrument för mångfald för den delen, och göra vad de vill med.
Sången är inte en lista som en grupp tillförordnande experter har skrivit som kan kallas ”kanon” och som har upprättats som en politisk kompromiss och ursäkt för att slippa göra någonting på riktigt.
Sången är inte en tävling på tv som du kan rösta på för att köpmännen ska sälja mer läsk och chips.
Sången är du.
När du sjunger upprättar du ett gränsförsvar. Du har nyckeln till krutförrådet. Du skriver inte under några kapituleringsordrar. Du säljer inte ut husen för en tjugondel av värdet. Du är Sveriges beredskapslager.
Andra kan tala om vikten av kulturarv, men du är kulturarvet.
Det kan låta som ordklyverier kanske men det är ett sätt att vända på perspektiven, att i en minoritetskultur inventera sina resurser och inse att det ena handlar om tiden, det andra handlar om varandet. Och inuti den bistra tiden finns sången som ett varande.
När jag åkte tvärbanan mellan Sundbyberg och Årsta för några veckor sedan kom en flicka i förskoleåldern på vagnen tillsammans med sin mamma. De hade sitt ursprung nånstans i mellanöstern. Mamman hade en sjal över huvudet och hon talade i telefon på nåt utländskt språk.
Flickan snurrade förstrött runt en stång och tittade ut genom fönstret.
Och plötsligt började hon sjunga:
Tre gubbar tre gubbar från Pepparkakeland
På vägen de vandra tillsammans hand i hand
Medan södra Stockholms gentrifierade industriområden susade förbi under oss sjöng flickan om och om igen på julsången som någon lärt henne några månader tidigare. Hon kunde den utantill nu. Hon var sången.
Men tomten och bocken vi lämnat vid vår spis
De ville inte resa från vår pepparkake…
Jag är sången. Och nu är det du som är sången.
sofia lilly jönsson 