Apjesus i kulturdebatten

Till sitt försvar menade Cecilia Giménez, då 81 år, att hon hade behövt resa bort under arbetet och därför endast hunnit att lägga grunden på målningen när restaureringsarbetet uppdagades. Hon ville bara göra något åt den flagnande målningen ”Ecce Homo”, som hängde på sin plats i kapellet i den lilla spanska staden Borja där hon bodde. Den gamla damen drevs inte av något ont uppsåt, tvärtom. Men att hennes amatörmässiga penselföring hade förvanskat konstverket stod klart när bilder på porträttet, som snart fick namnet Apjesus, spreds över världen.

Något ointresse för kultur kan man inte anklaga den ambitiösa restauratören för. Den anklagelsen riktade däremot kulturskribenten Josefin de Gregorio, då Holmström, mot den svenska högern i förra årets nummer 8 av tidskriften Axess, under rubriken kulturdebatt. Svensk borgerlighet måste bli mer engagerad i kulturfrågorna och försvara bildning, lärdom och skönhet, skrev Josefin.

För det första måste svensk höger börja bry sig om kultur igen. Det är en sak att agitera för en litterär kanon under ett valår för att man hoppas locka borgerliga väljare, en helt annan att vara villig att bygga (och finansiera!) en stabil kulturpolitik. Ska man delta i samtalet måste man vara på plats. Det går inte att vifta bort konst eller litteratur som något extra, något lyxigt, ett tillval – nej, om vi ska få någon konservativ kultur att tala om måste de sköna konsterna uppvärderas och betraktas som bröd snarare än bakelser.

(Josefin Holmström, ”Högern och kulturen”)

Jag ville diskutera vidare, hörde av mig till redaktören och frågade om jag kunde få svara i tidningen. ”Tyvärr, nummer 9 är fullt”.  Men, som jag svarade per vändande mejl, vad tråkigt att det inte kommer något nummer 10.

För om man velat diskutera frågan hade det naturligtvis gått att bereda plats. Så varför publicerar man under rubriken kulturdebatt om man inte är intresserad av kulturdebatt?

För tio år sedan skrev någon i Axess att kultursidorna inte står för klassisk bildning längre. Jag var ny musikkritiker i SvD då och skrev i ett mejl till Axess att jag gärna ville svara. Den gången fick jag inte ens ett svar från tidningen.

Båda gångerna startade man en kulturdebatt som man inte ville ha när det kom till kritan. Det var olika redaktörer men just därför tar jag upp det här som en tendens. Axess ville positionera sig, inte diskutera. Man vill dessutom positionera sig från höger, vilket omintetgör att det verkligen är kulturdebatt som man bedriver. Jag ska utveckla här hur jag tänker.

*

Kulturdebatten mår inte bra. Det finns många orsaker till det, ibland motstridiga. Det produceras snygga och tomma knäck som är mer lifestyle än kulturjournalistik. Författare och andra personligheter som har åstadkommit något aktuellt porträtteras höviskt. Det finns en strävan efter status quo och sitt ner i båten å ena sidan och ett sug efter upptrissade kulturbråk å den andra. Kulturdebatten är kortsiktig och självupptagen, inte sällan karriäristisk. Kulturcheferna är makthavare som inte vill erkänna det, fel folk sitter på fel stolar, man blir snabbt hemmablind, det finns som sagt många orsaker. Redaktionerna dräneras på omvärldsbevakning när fackredaktörer går i pension och ersätts av reportrar med allmänkunskaper. Dagskritik byts ut mot krönikor. Faktabaserade texter från akademiker är ingen ersättning till fackkunskaperna på redaktionerna utan blir bara tråkigt, och att balansera åsikter mellan olika skribenter som i en politisk debatt hör heller inte hemma där.

Höga krav kan tyckas. Vem uppfyller egentligen alla de här kraven? Nej det kanske inte är så många skribenter som inte kan anklagas för brister i någon form, men att det är ett strävansmål för kulturdebatten i stort att vara prövande vill jag ändå hävda.

Ändå är det inte alla de här sakerna jag vill diskutera utan hur de tillsammans har gjort kulturdebatten immunsvag mot ett starkt virus: politiseringen.

Politiseringen äter upp allt större delar av samhället och det är samma sak med fråga efter fråga: folkmusik, pandemin, kyrkan.

Om man till exempel bad alla som engagerar sig för/emot ärkebiskopen utveckla sin syn på vad hon gör som är så bra/dåligt skulle få av dem kunna ge något konkret exempel.

Från ena sidan skulle man få höra svepande anklagelser om att Svenska kyrkan har tappat kursen.

Från den andra skulle man få veta att Svenska kyrkan gör så mycket gott.

Inte många skulle säga något specifikt om Antje Jackeléns gärning i tjänsten.

Såhär blir det därför att varken höger eller vänster talar egentligen om ärkebiskop Antje Jackelén. De positionerar sig i kulturkriget som uppstått runt twitterkontot @biskopantje. (Något som hon gärna underhåller. Det lustiga är att Antje Jackelén har gjort en sidokarriär av att åka runt och föreläsa om riskerna med polarisering.)

Det är inte fel att bry sig om politik. Det är hedervärt att engagera sig, både som intresserad medborgare och som förtroendevald politiker. De flesta som blir politiker vill göra gott för samhället, politisk debatt är inte fel, och den ska inte sträva efter konsensus.

Men det är inte politiska frågor som den här som styr den politiska debatten. Den politiska debatten är i stället upplagd som en sport med lag man ska heja på och vilja att de vinner över motståndaren, eller om man ska likna det vid en marknad, där man samlar kapital för egen del.

Kulturen blir hur som helst en allt viktigare valuta på den marknaden, men det är inte de som sysslat med kultur i hela sina liv som präglar debatten. Kulturen är bara ett underlag till det vanliga kulturkriget, eller vapenarsenal, eller vad man ska kalla det.

Man märker det på hur centrala begrepp ideligen missuppfattas. Alla de här orden, kultur och intellektuell och debatt och kritik och kvalitet, är andra i händerna på personer som inte ägnar sig åt kultur annars. De blir enkla tillhyggen att slå sin meningsmotståndare i huvudet med, öknamn när de försöker fula ut de andra.

Det är ett allvarligt problem att vi förlorar ett gemensamt språk, eftersom konsten och kulturen är det viktigaste i ett samhälle.

*

När jag nu påstår att konsten och kulturen är det viktigaste i ett samhälle är minst två saker viktiga att förstå att jag inte säger.

För det första säger jag inte att den sektor som kallas kultur är viktigare än någon annan samhällssektor. Det jag talar om är inte professionellt kulturarbete i olika former, utan den mänskliga biologiska funktionen till kultur som finns i varje människa, det som är lek och kreativitet och skapande. Detta förvaltas i hög grad i vårt professionaliserade samhälle av yrkesmänniskor, men ägs inte av dem (vilket de flesta kulturarbetare skulle vara först med att understryka). Men de förvaltar något som är viktigt, just för att det är viktigt för alla som lever.

För det andra säger jag inte att all kultur och konst är bra och måste finnas. Tvärtom finns mycket kultur som är dålig och fel. Där kommer kritiken in, något som alla människor sysslar med när vi bedömer kvalitet och vill att saker ska vara meningsfulla och nyttiga för vad de nu ska vara till för. 

Då måste vi vara tränade att se varje sak för sig, utan förutfattade meningar. Kulturdebatten är till för det.

*

En förbisedd men intressant detalj i tidningen Bulletins uppgång och fall var hur tidningens kultursida sade sig vilja stå utanför samtiden. ”Någon nöjesbevakning blir det inte i kulturdelen, ej heller någon bevakning av aktualiteter i form av exempelvis dagskritik och filmrecensioner. En text på Bulletins kultursida ska i stället vara lika aktuell i februari som i augusti”, förklarade tidningens kulturredaktörer.

Detta var alltså en dagstidning efter vad de själva sade, inte en facktidskrift som kommer ut i ett par nummer om året och som av nödvändighet har ett annat tempo gentemot samtidsflödet.

Högern har närt fantasin om en opolitisk kultursida länge. Drömmen är en opolitisk kultursida till en hyperpolitisk ledarsida, och en nyhetsredaktion som gör neutrala ”gräv” (till skillnad från MSM:s lögner, etc). Så många, det ser man ofta, vill inte ha journalistik egentligen. De vill att någon skriver vad de tycker är rätt. Här fick de nu vad de bett om.

Ganska omgående stöp en av de egna skribenterna på kriterierna när hans förslag om en recension av en aktuell bok nekades av redaktören. Vad ska en kultursida vara till för om inte att diskutera samtiden, frågade skribenten. Många av Bulletins läsare höll med honom.

Sällan har man väl sett en så effektiv undervisning i journalistik och hur den går till att göra som i fallet Bulletin. De inblandade gick liksom en snabbkurs i saker som journalistiska genrer och maktfördelning. Det var som en oavsiktlig wallraff av sin egen ideologi, på den egna redaktionen.

Bulletin var ett åsikts-Facebook med en dyr betalvägg, vi var många som såg det, så varför fick Bulletin så mycket uppmärksamhet till att börja med? Varför all denna gratisreklam från etablissemanget? Varför följde de riktiga tidningarna lik förbannat upp Bulletin när det kraschade, hur mycket dessa klantskallar än hade bevisat att de trots ”de bästa pennorna i landet” och enorma pengar endast lyckades åstadkomma något som var av mycket låg kvalitet? Det finns ju massor av bra, existerande tidningar som levererar journalistik år efter år men bara kan drömma om den exponeringen Bulletin fick från början baserat enbart på ett rykte.

Men media rullar så gärna ut röda mattan för wordpress-satsningar så fort någon med trevliga kläder och god ton kallar nåt för ”tidning” eller ”tankesmedja”.

I förra numret av tidskriften Lira förklarade Ale Möller att han är intresserad av politiken på grund av musiken och inte tvärtom. Formuleringen satte fingret på något väsentligt om förhållandet som en musiker har till musiken. Att det inte handlar om att tycka någonting, utan om att upptäcka. Att man går på djupet och är uppmärksam på detaljer, och är villig att låta upptäckterna förändra en själv inifrån och ut, inte tvärtom använda musiken som ett verktyg att förändra.

Men Ale Möller, som har stått i rörelsen mellan människor och traditioner och modernitet i hela sitt liv, räknas inte om en som har något att säga om kultur. Han får komma till Gokväll och prata om sina kulturmöten runt ett middagsbord. Istället blir det personer som SD:s Mattias Karlsson som får komma till tals om Sveriges utveckling i program som SVT:s ”Min sanning” när det nu är kultur som står på den politiska agendan.

Observera att jag inte säger något om de ideologiska ståndpunkterna i sig. Men en intellektuell brukade vara någon som skriver böcker, essäer, kritik, som formulerade en tes som krävde något av dem själva att slipa fram. Inte någon som registrerade en domän och inte så mycket mer.

Man skulle önska att redaktionerna ställde sig några kontrollfrågor. Har den här personen som vi vill ge plattform i riksmedia någon verklig förankring i saken som den tycker något om? Har det bäring för allmänheten? Tillför detta något kött på benen för vår politiska analys? Finns det något med substans här, eller handlar vi som med tulpaner på 1600-talet – så att snackisen är inget mer än en övervärderad bubbla? Vilka blir kostnaderna när bubblan spricker?

*

Bulletin-gate är ett prov på den sanslösa övervärderingen av det politiska kommentariatets analysförmåga och betydelse för samhället.

Det verkar idag som om politisk analys var det mest seriösa man kunde ägna sig åt. I själva verket är det extremt ytligt. I amerikansk tv flyter gränsen mellan Hollywood och Washington samman med talking heads runt panelbord i snygga designerkläder och dyra frisyrer. Kom ihåg att hela den här analyserande klassen hade fel när de trodde att Hillary Clinton skulle vinna presidentvalet mot Donald Trump, en missbedömning som borde få fler (helst dem själva) att ifrågasätta deras existensberättigande. Med den allvarsamma tonen hos Stora Män i Krigstid förklarade Thomas Gür här hemma tidningen Bulletin som ”sin allvarligaste politiska missbedömning”.

Hur många, och vilka, missbedömningar kan man göra innan man fråntas uppdraget att bedöma saker? Borde inte den sortens professionella misstag kunna jämföras med att till exempel bygga ett hus som faller ihop i en hög?

Leka tidning, har det sagts om Bulletin. Ja, det var teater, men inte den verkliga sorten, utan en livsfarlig sorts teater: den teater som tror att den är på riktigt. Stormningen av den amerikanska kongressen var en lek som trodde att den var på riktigt. Därför var den bokstavligen livsfarlig och krävde människoliv.

Riktig teater är när man deklarerar att det är på lek och tar ansvar för det. Någon räknar in, slår i en klappa, säger att nu börjar det. Vi kan leka att vi slår ihjäl varandra, men vi kommer inte att slå ihjäl varandra. Det är överenskommelsen i kontraktet som fiktionen upprättar. Den lek som bevakar gränsen mellan verklighet och illusion, som undersöker den, låter leken gå ut på det. Inte för att ställa sig utanför verkligheten, men för att vara kvar i verkligheten.

Sverigedemokraterna approprierar en svensk folkkultur som de inte är förankrade i likt barn som fått upp locket till utklädningslådan på dagis. Det går idag bra att kalla sig konservativ utan att bry sig om saker som slit och släng, utan att handla hållbart, svenskt, närodlat, obesprutat, utan att gå på museum eller i kyrkan eller kunna sjunga varken ”Kungssången” eller någon folkvisa. Det är uppenbart inte ”konservativ” i någon rimlig betydelse av ordet man menar. Fernissan är tunn som bokhyllor på tapet. Men man ger sig en etikett i brist på någon djupare identitet. En rotlös konservatism – där har vi ett motsägelsefullt men ack så verkligt fenomen.

Medan allt det där som inte anses vara så viktigt i vårt samhälle, som teaterscenerna, körerna, dansen, konserterna, gudstjänsterna, verkligen är det. Det ena livsfarligt, det andra livsviktigt.

En krock uppstod mellan de här sakerna i höstas när covidsmitta utbröt i Göteborgsoperans kör. Då krokade #svpol-taggarna arm med de största godhetsknarkarna på Twitter, och alla var rörande överens om exakt hur dum i huvudet man måste vara för att göra något så onödigt under en pandemi som att sjunga i kör.

Att Folkhälsomyndigheten hade utfärdat särskilda riktlinjer för körer som Göteborgsoperan hade följt med råge brydde sig ingen i kommentariatet om att kolla upp. Att Operan bedriver en professionell verksamhet och att andra professionella verksamheter, som fabriker och taxi och förskolor, också råkade ut för covid sade de ingenting om. Ingen vädrade någon tanke om hur mycket kultur de själva tar del av under pandemin, även nyproducerad sådan, och under vilka förhållanden den kommit till. Det räcker ju med att se Aktuellt en kväll för att fatta att människor har behövt mötas för att sändningen ska kunna bli till. Inte ett ord om vilka risker de själva tar i denna märkliga situation som kräver avvägningar mellan nödvändigt och onödigt hela tiden. Ingen reflektion över skuldbeläggandet av dem som blir sjuka. Detta var en väldigt enkel fråga för dem.

Sedan kom den där dansen. Jerusalema Challenge. Kul! Coronakultur! Någon tanke om smittspridningen när otränade amatörer skulle flåsa tillsammans i grupp hörde jag i alla fall inte talas om då.

Jag tänker på såna där modeller med prickar som studsar mot varandra i varje kontakt som man fick se i början av pandemin som en pedagogisk förklaring till varför vi behövde dra ner på antalet kontakttillfällen. Det brukar ta rätt lång tid för en ovan dansare att öva in en enkel koreografi. Hur många hundratusentals kontakttillfällen för viruset har flugan Jerusalema Challenge inneburit?

Såhär dumt blir det därför att den politiska debatten inte tränar till noggrannhet med detaljerna. De som deltar i den är tränade i att läsa av ytan, snabbt formulera en åsikt, uttrycka den med övertygelse, och sedan gå vidare. Körsång – fel. Nästa ämne.

Debatten tränar inte till att tänka. Debatten tränar till att tycka.

Apjesus i kulturdebatten.

Det ironiska är att körsång är så oerhört mycket viktigare för samhället än det politiska kommentariatet. Man dör inte av att inte få sjunga eller spela teater, men demokratin gör det. Åsa Plesner från tankesmedjan Balans påpekade en gång att hon har sjungit i kör i hela sitt liv och att hennes kollega Marcus Larsson har sysslat lika länge med idrott, men när redaktionerna gör sin research är det alltid deras politiska hemvist och bakgrund som efterfrågas, aldrig nåt annat. Som om sången och idrotten inte hade påverkat deras syn på samhället, kollektivet, människan. Som om det politiska ställningstagandet kom först, inte erfarenheterna av människan som ledde fram till politiken. Det där som Ale Möller talar om, att han är intresserad av politiken på grund av musiken och inte tvärtom.

Den så kallat politiska debatten, då? Tja, jag uppfattar den ofta som en sorts feelgood, ett narrativ med färdig utgång. Det finns de som gjort en offentlig identitet av att avsky Donald Trump och de som gjort en offentlig identitet av att avsky de som avskyr honom. För eller emot munskydd, skolstängningar, ärkebiskopen. Två tydliga positioner ger en trygghet när man vet vem som är boven och vem som är hjälten, på vem man ska heja och för vem man ska bua. Debatten som en trygghetszon, men inget existentiellt risktagande.

Kulturdebatten måste vara en annan.

Ylva Eggehorn skriver i boken ”Språk för en vuxen tro” från 1986 om skillnaden mellan det språk som redan har svaren och det som bara är.

”Mitt ibland er står en som ni inte känner”. Det är Johannes döparen som talar. Det är en röst som når oss utifrån. Den kommer till oss som ett anrop långt utanför oss själva, både i tid och rum – från en sandig flodbädd i Mellersta Östern för 2000 år sedan. En man, som sannerligen inte liknar oss, talar. Hans ord finns nedtecknade i en bok som inte är en inre upplevelse i första hand – en bok, som har en faktisk, mätbar, objektiv existens.

”Mitt ibland er står en som ni inte känner”. Johannes döparen talar om Jesus. Om det är någon vi tycker oss känna i den här gamla sluttande västerländska tidsåldern, så är det Jesus Kristus. Hans bild är nött, fadd och bleknad av seklers förtrogenhet: färgerna har flagnat från gestalten tills den blivit vit och menlös som Thorvaldsens Kristus – ett gipsförband som döljer verkligheten. Väckelser har sugit upplevelser ur honom. Finns det något att tillägga till alla böcker som skrivits om honom, alla sånger som sjungits till honom, alla teologier som formulerats omkring honom, alla institutioner och företag som lånat hans namn?

”Mitt ibland er står en som ni inte känner”, vidhåller Johannes döparen. Hans röst är låg, men kraftfull och enträgen. En som vi inte känner, står mitt ibland oss.

Alltså inom räckhåll med sin gåta, sin hemlighet. Och hans närvaro kallar på mig.

Men han agiterar inte. Han erbjuder inga nya, stegrande upplevelser. Han säljer ingenting. Han bara är – som en blomma på restaurangbordet, mitt i röken och samtalen.

Kan det vara sant att vi inte känner honom? Och att han verkligen är mitt ibland oss?

Bland allt det som utlovas idag – i reklam, i porrtidningar, i resebroschyrer, i nyandliga rörelser – finns inte de här orden med. Istället bjuder alla över varandra i beskäftig entydighet: Vi har just det du söker! Här finns svaret på det du undrat över! Vi ser, vi vet, vi kan! Lös livsgåtan – kom till oss!

Den här förenklingen är egentligen ett övergrepp på varje människa. Till vår tidsålders tragedi hör också att människan har berövats sin gåtfullhet, sitt mysterium, som är argumentet för att skydda hennes integritet. Datan, använd som kontrollinstrument, övergå lätt till att bli ett definitionsinstrument. Men datan är handikappad med sin entydighet inför människans hemlighet.

Karl Vennberg har min sympati när han skriver i en av sina dikter, att han önskar sig en tvetydigare gud att uppstå med. ”Mitt ibland er står en som ni inte känner.” En som vi inte söker. En som vi inte har facit till. En som är djupt gåtfull.

… 

Gud är obeskriven som en vildväxt skog, skriver Rilke. Trots allt som skrivits och sagts om honom, bevarar han sin hemlighet, sin integritet. Och det är ur den källan som han åter och åter tilltalar, anropar människan. Du själv är ju obeskriven – mitt i sjukjournalernas, arbetsbetygens, psykologtesternas, databankernas förråd av information om dig. Ja, inte ens dina närmaste har sett dig i hela ditt djup. Mitt ibland dem går du – en som de inte känner. Den Ende som känner dig är Jesus, den oförutsägbare, som är lika sammansatt och svårbegriplig som du själv. Därför kan ni mötas.

(Ylva Eggehorn ”Språk för en vuxen tro”)

Detta är kulturens syfte och mål. Dit vi aldrig når att beskriva, men i själva verket är. Det mänskliga, det som när det görs på riktigt når både det högst aktuella och det eviga på samma gång, och därför är samhällsdebatt. 

För ett år sedan skrev Ylva Eggehorn en text som utgick från mordet på en flicka i Botkyrka. Hon tog ett kliv tillbaka i historien till den allra första kristna tiden i landet och skrev om Sankt Botvids strövtåg i naturen, om fridlysning, kvinnofrid och allemansrätt, om Svenska kyrkans exploatering av marken runt kyrkan idag och om mordet på flickan och om hur allt det hörde samman. Kulturdebatten står inte som Bulletin trodde utanför samhällsdebatten. Ylva Eggehorns skarpa politiska tänkande och stora teologiska kunskaper åsido så tror jag faktiskt att hennes viktigaste samhällsanalytiska instrument är poesin. Noggrannheten inför detaljer, blicken som ser, ödmjukheten inför saken, det kommer ur konstnärskapet. Språk och tänkande ihopflätat, fakta förmedlad i poesi, som vi kan använda för att förstå oss själva och vår värld bättre, och därigenom fatta politiska beslut.

Den ende som känner oss är den som själv är okänd. Det vill säga: den enda kulturanalys som är värd namnet är förutsättningslös. En människa, inte en karikatyr av en människa. Sanningen, inte en karikatyr av sanningen.

Det jag förespråkar är inte en mildare kulturdebatt. Ett yttrande ska i någon form ta ställning, annars är det meningslöst. Hårda ord kan gott användas, både som stilistik och nödvändiga omdömen, men vi ska söka sanningen sak för sak, inte göra lagsport av den.

När det målas med breda penslar i kulturdebatten och det som ska vara ett öppet samtal om samhället och människan reduceras till ett positionerande blir vi alla karikatyrer. Den partipolitiska analysen ska inte användas för att förstå människan. Den är till för att styra beslut med, inget mer. Med förenklingen blir vi sämre på att se detaljerna och i förlängningen sämre på att fatta beslut, också i politiken. Vi blir dummare och verkligheten blir mindre än den är. Som Ylva Eggehorn skriver: du själv är ju obeskriven. Inte ens dina närmaste har sett hela dig.

Det är därför som Jesus hör hemma i kulturdebatten, men bara som den verkligt okände. Inte som Apjesus. Den ena den komplexa människan, den andra den förenklade karikatyren.