I dagarna är det precis femtio år sedan Joni Mitchells ”Blue” släpptes, den 22 juni 1971. Det är en legendarisk platta, en av de som definierade fenomenet album, inflytelserik som få andra, historiens tredje bästa skiva har nån kreddig jury bestämt.
Jag träffade på Joni Mitchells musik när jag var nitton år och gick på folkhögskola. Jag hade kommit in på cello men det blev folkmusiken som kom att betyda nåt i längden. Gitarrläraren Janne gav kassetter med Joni Mitchell till alla tjejer som kunde sjunga. Det var en mission. Man plankade låten på gehör, det fanns inget internet då med sångtexter och ackord. Sen satt vi i källaren på Nya skolan och Janne lärde mig stämma om gitarren: öppen G, öppen D, DADGAD, DADF#AD, och sen åkte vi så det ven om öronen. ”Big Yellow Taxi”, ”Conversation”, ”Little Green”. Det är ett sånt driv i högerhanden på de upptempolåtarna och Janne väntade inte. Det var bara att hänga på.
Det är otroligt effektivt att spela snyggt med öppna stämningar. Man kan spela fel, det låter bra ändå. Janne berättade att Joni Mitchell inte kunde ta alla ackord med vänsterhanden för att hon hade haft polio. När jag började senare skriva egna låtar gjorde jag mycket i öppna stämningar. Efter ett tag slutade jag med det för det blev för bökigt att stämma om gitarren hela tiden, särskilt när man spelade live. Janne berättade att Joni hade kopplat gitarren till en dator och bara trampade på en platta som styrde strängarna. Det lät smidigt.
I ”A Case of You” hade jag skrivit ”I’ll see you in the barn” i blocket. Vi ses i ladan. Janne bara vrålade: ”bar!”. Jag har nog fler såna felhörningar. Logiken i sångtexter har aldrig varit viktigt för mig. Jag lyssnar efter ljud.
I dag tycker jag att den sista sången på ”Blue” har växt. ”The Last Time I Saw Richard”. Då tyckte jag att den var lite oklar i kanterna. Jag antar att den handlar om sista gången hon träffade nån som heter Richard. Så skrev hon, dagboksaktigt, men också inte så, för texterna är lyrik och det går bra att lyssna på dem så, som musik i ordform.
Jag tog missionen vidare till musikhögskolan och visade kassetterna och cd-skivorna för Gunilla i min klass. Hon fattade grejen direkt, men hennes kompisar från förr var skeptiska när hon satt och pekade på skivspelaren. ”Det här blir man ju inte glad av”, sa de.
Inte om man ska gå på klubb och dansa, kanske. Men blir man inte ändå just glad av att höra någon uttrycka sig ärligt och sant? Ibland när jag får dåligt självförtroende tänker jag på Joni Mitchell. Tänk om hon hade låtit sig hindras av att allt inte är perfekt? Då hade vi aldrig fått höra hennes musik. Vi har fått allt för att andra vågat. Jag blir glad bara av tanken på att hon finns och har funnits.
Den här vilda flickan från den kanadensiska prärien. Saskatoon, Saskatchewan. Indiannamn. Kallt och mörkt som här på vintrarna, varmt och torrt på somrarna med inlandsklimatet. De som föddes där längtade bort. Hon betraktar sig själv som bildkonstnär egentligen. Musiken var nåt hon gjorde vid sidan av. Man kan lura prestationsångesten så, tänka att det här är inte är nåt jag är, det är nåt jag gör bara.
Jag granskar klentroget skivomslagen med självporträtt från hennes senare plattor. Habilt måleri men inte mer, efter vad jag kan bedöma. Och så den här världsunika musikern och tonsättaren.
Alltid motvalls.
För några år sen fick Joni Mitchell en svår stroke. Vi musikjournalister kastade oss på datorerna och började skriva nekrologer. Men hon dog ju inte. Nu har hon synts på fester och allt möjligt. Haha! Joni. Såklart kan hon inte heller dö enligt förväntningarna.
På de senare skivorna var hennes plastiska röst förstörd och hon lät som den rökmorsa hon är. Jag sörjde förändringen och ville ha den där unga rösten som kunde göra allting. Men Gunilla köpte de nya skivorna också. ”Det är ju ändå hon.” Nu har jag hunnit ikapp och håller med. Det är ju ändå hon. Det finns dessutom en del riktigt bra musik på de sena skivorna.
Nu blir det inget mer. Men Joni Mitchells verkförteckning är en tidsmaskin. Första stationen: den kritvita rösten, som inte var så vit skulle det visa sig, det fanns alltid mycket jazz och soul i hennes musik, det blev uppenbart sedan med alla de där samarbetena med jazzmusiker. Det är underbart att dyka ner i hennes bassäng av ljud. Så musikaliskt allting, stämmorna, hur texten formar melodier, och tonerna i sin tur gör orden till musik, de såsiga gitarrerna, det alldeles för stora ekot, som i en av de flyghangarer hennes pappa jobbade i som löjtnant för flygvapnet under kriget när familjen flyttade runt till olika baser då hon var riktigt liten. Joni Mitchell är en av de artister som jag har lyssnat på så mycket att det bara är att trycka på play i huvudet och åka med. Rolling, rolling, rock and rolling.
Och musiken leder vidare in i andra uttryck. För det handlar om sanningen, i vilken form man nu måste uttrycka den. Om att göra sitt bästa för att hitta det sannaste sättet att säga eller göra något på. Sista gången jag träffade Richard var i Detroit 68. Javisst, så självklart, så enkelt. På senare tid har jag tänkt mycket på det här med autofiktion i litteraturen som blev så ifrågasatt konstnärligt när kvinnor började skriva om sin verklighet. Eller på backlashen inom juridiken med rättegångar mot kvinnor som berättat om övergrepp. Varken genom fiktion eller fakta får vi alltså berätta vår historia.
Det är alldeles fel. Vi är alla beroende av att andra säger sanningen. Bara då finns möjligheten att svara tillbaka, att formulera sin sanning, att inspireras, lära sig nåt. Och det som börjar som en sång måste inte fortsätta så. Jag tror att det är hennes musik jag alltid skriver. Jag skulle inte vara den jag är om jag inte hade hört hennes musik.
En liten spellista med Joni Mitchell finns här.
Från det ena till det andra eller kanske ändå samma: Joel Halldorf och jag var med i veckans Människor och tro och diskuterade Svenska kyrkans folklighet och väg framåt. Först en halvtimmes intervju med ärkebiskop Antje Jackelén.
sofia lilly jönsson 