För femtio år sedan isolerade sig Paul McCartney tillsammans med sin hustru Linda några månader i hemmet i London, och spelade in en skiva där han spelade alla instrument ensam. ”McCartney” blev hans meddelande till världen om att Beatles inte fanns mer.
Förra året svepte som bekant ett litet virus in över världen, och samma situation, eller kanske en annan situation men ändå samma isolering, uppstod. Den 77-årige Paul McCartney, som gjorde en sådan skiva också 1980 med titeln ”McCartney II”, var igång med en del studiojobb när pandemin startade och fortsatte sedan att spela in under isoleringen.
Detta har nu resulterat i skivan ”McCartney III”, som släpptes i slutet av 2020.
Det finns en kul podd att lyssna på om man vill nörda ner sig i Paul McCartney efter Beatles, Take it away (tack för tipset, Björn Alverfeldt). Två amerikanska fans går igenom skiva för skiva, låt för låt. Ofta är de något konfysa men alltid lojalt engagerade. Som lyssnare får man mycket fakta om tillkomsten om skivorna. (I början av avsnittet om ”McCartney III” talar de om en Ryan; det är en poddmedlem som nyligen gick bort.)
Från den podden har jag uppgiften att Paul uppenbarligen rensade lådan på idéer, hade nära till studion, och var hemma med familjen om kvällarna med sina barnbarn och sin dotter Mary (som är den lilla bebisen som ligger innanför Pauls jacka på omslaget till första soloskivan, från 1970).
Förra året skulle också ha varit John Lennons åttionde. Vad skulle Lennon ha gjort av isoleringen? Skulle han fortfarande ha skrivit musik idag om han hade fått leva? Den kontrafaktiska historieskrivningen om Lennons olevda musikerliv erbjuder nästan lika fascinerande spekulation som tanken på om Hitler vunnit kriget. Det är så länge sedan nu som han dog – John Lennon blev faktiskt bara fyrtio år gammal – och så många vägar han kunde ha gått, att man inte alls kan föreställa sig vad han hade gjort av sin ålderdom. Bildkonst kanske? Böcker?
Paul McCartney däremot ska göra exakt det här. Han lever lite på publikens uppmärksamhet, det märker man. Att han skulle dra sig tillbaka och ägna tiden åt sitt bibliotek och sin trädgård känns out of character, Corona eller ej.
Nu när också Paul är närmare åttio (han fyller jämt 18 juni nästa år) är den berömda rösten skör som en skärva glas. Det är nästan bättre än det varit på länge.
För även om världen envisas med att minnas bara hans Yesterdays och Eleonor Rigbys och Fools on the hill har han ju growlat som en glamrocker under mest hela solokarriären. Ett halvt sekel, dvs. Den sidan av honom har jag aldrig omfamnat, och jag har heller inte lyssnat så mycket på solo-Paul, särskilt inte på senare år.
Men det har jag i ärlighetens namn inte gjort på de andra beatlarna heller. ”Problemet”, om det är ett problem, med Beatles var ju att de slogs med varandra för att få med sina bästa bitar. Därför är Beatles katalog så enastående. När de blev soloartister fanns ingen som konkurrerade om utrymmet på skivan.
Detta är grundvalen för hela Paul McCartneys missförstådda konstnärskap.
Jag började tänka på det här när jag läste min kära vän och kollega Dan Backmans recension i SvD. Dan har lyssnat noga och välvilligt, men han är inte imponerad.
Den här gången bjuds vi, med ett undantag från 1992, på bearbetningar av löst hållna skisser som kanske borde fått ligga kvar i den mobiltelefon som den sysslolösa McCartney började rota i tidigare i år. Några har förblivit korta och tramsiga, som ”Lavatory Lil”, några så onödigt utdragna att man kan hinna med en fikapaus innan de går i mål, som ”Deep deep feeling” och ”Deep down”.
Ackordvändorna i de sist nämnda är snygga och ambitionen att ta musiken vidare till lite mörkare regioner är vällovlig, men den suggestiva känsla som finns någonstans i texten och musiken når aldrig sin fulla potential.
Att det är ett känsloläge, mer än en historia, som gestaltas i ”Deep deep feeling” är symtomatiskt för albumet, likaså att de upprepade textraderna är lika många som grötrimmen.
Visst kan man hävda att ”Slidin'” har sina vintage-hårdrockiga poänger och att ”Find my way” och ”Seize the day” vittnar om gott pophantverk (vad annat är att vänta?). Men det är som att musiken förblir oförlöst.
(Dan Backman, ”Paul McCartney solkar sitt eftermäle”, SvD 18/12 2020)
Okej, så den här skivan gick inte hem hos Dan Backman. I den amerikanska podden hör man hur de två McCartney-fansen litegrann övertalar sig själva om att det här inte alls är jättedåligt. Tycker jag att ”McCartney III” är en bra skiva?
Jag har skalat mig fram till svaret, kan man säga. Skalat fram det ur min egen reaktion. För inte heller jag kommer att lyssna på den här skivan för att jag tycker att den är ”bra”.
Dan Backman har rätt i att skivan inte är ett album. ”McCartney III” är skisser, ett projekt. Men då uppstår frågan om vad som är ”bra”. Är modern konst bra? Modernismen sätter igång känsloreaktioner, den erbjuder tankar, den ger inspiration. När vi hör sådan musik hör vi en massa motiv och sätt att spela som leder musiken vidare. Den sortens musik är vi musikkritiker vana vid att möta. Vi måste bedöma vad som är ”bra” med mycket generösare ramar än vad vi gör som fans och privata musiklyssnare. Vi måste ställa oss frågan vad konstnären vill med verket.
Om vi utgår från att det är en klassisk popplatta som vi hör på bäddar vi för besvikelse. Det låter inte klart, det är ojämnt. Den kritiken har Paul McCartney fått under hela sin solokarriär.
Om vi ser till vad Paul McCartney verkligen har gjort under de sista sextio åren, vad för konst han faktiskt har lagt fram, framträder ett annat mönster.
Som kompositör har McCartney har alltid varit experimentell. Ofta är det korta fragment som vävs ihop med andra spår. Musiken når sällan ”sin fulla potential”, som Dan skriver. McCartney är en ganska störig musiker. Det finns ett starkt drag av källarband fortfarande i hans musik, mötet med den amerikanska rocken som sipprade in i tonårens Liverpool. Men det är inte mogen rock som till exempel Elvis Costello åstadkommer med lätthet, som helt pastischartat kan bli en sån där rootsgubbe som även han lyssnade till i tonåren. Paul McCartneys svar är fortfarande tonåringens. Därför är Paul McCartney är alltid först, även om det bara är osmält rock’n’roll. Hans incitament är liksom alltid impulsen, inte resultatet.
Och därför tror jag att det är ett misstag att tolka fyrtiosekunderssnuttar som ”oförlösta” sånger – de är snarare exempel på hur Paul McCartneys kreativitet fungerar. ”McCartney III” sticker ju inte av från mängden – han har alltid låtit såhär. Låtarna kommer snabbt. Han sitter inte och filar, när det inte är roligt går han vidare, och källan har aldrig sinat.
Samtidigt är han ingen grön demoartist och skulle inte släppa ifrån sig ofärdiga låtar om det verkligen var det de var.
Jag tror vi ska betrakta det fragmentariska som ett medvetet konstnärligt val. Han är en sådan målare som visar upp skissarbetet som en del av utställningen och framför allt, han är snabb. Men vi bedömer inte Paul McCartney rättvist utifrån hur hans verkliga konstnärskap har sett ut. Därför är det våra egna förväntningar vi bedömer, och blir besvikna.
Detta är alltså min tes: jag tror att ”Yesterday” och ”Eleonor Rigby” och ”Fool on the hill”, och ”Let it be” och ”Band on the run” och ”Live and let die” för den delen, har lurat oss att tro att Paul McCartney är en popmusiker. En som Per Gessle och Niklas Strömstedt pratar beundrande om för sitt ”låtsnickeri”.
Men något finsnickeri har det verkligen inte varit fråga om. Han är mer en Jackson Pollock än en Carl Malmsten. Ibland har det bara råkat formas poplåtar av det han har slängt fram.
Så tror jag. Paul McCartney är i själva verket en experimentell kompositör. Han är en modernist.
sofia lilly jönsson 