Ibland när jag klipper huvudet av en mördarsnigel kan jag tänka att såhär vill jag också dö.
Halshuggning, Sofia? Verkligen?
Nja, nej. Kanske inte.
Men en snabb död. Skonsam, nästan. Mitt i livet, från ingenstans. Inget jidder med sjukdom och smärta och svaghet.
Joachim Elsander brukade prata om det, att människor i dag ofta önskar sig en snabb död. Han borde veta, som jobbade som sjukhuspastor och mötte människor i situationer med sjukdom och död innan han själv fick cancer och dog förra året.
Förr i världen var en snabb död något oönskat, den kallades bråd. För de anhöriga är en sådan död traumatisk. Joachim kopplade förändringen till en individualism där vi nuförtiden sätter oss själva först och inte tänker på hur det skulle kännas för de som är kvar om vi bara sticker.
Men kanske är det inte fråga om en egoism på något ytligt plan, utan om en djup rädsla.
Jag har tre sätt att döda: jag klipper huvudet av sniglar med sekatören, jag slår ihjäl myggor med händerna, och jag eldar upp fästingar med en tändsticka. Alltid de tre metoderna, och för de tre djurslagen.
Jag räddar skalbaggar ur vattentunnor och släpper ut flugor som studsar mot fönsterrutorna.
Så jag berömmer mig om att ha stor empati. Guldstjärna!
Göran Greider har sagt att hans katt gör honom till människa.
Det vill säga, i mötet med en annan art blir hans egen arttillhörighet tydlig. Det som skiljer oss åt definierar oss. Men han menade också att man i relation till djuren tränar sin empati.
Fast det där med att träna vår empati är ju det sista vi gör på djuren. Vi gör snarare skada på vår empati genom vår relation till dem, dag efter dag.
För jag dödar ju på fler sätt och fler djurslag än mördarsniglar, myggor och fästingar. Det är bara det att jag överlåter dödandet på en slaktare. Någon annan maler ner tuppkycklingarna som inte ska värpa äggen som jag köper och någon annan separerar kalven från kon så att jag kan få mitt smör. Jag köper svenskt och ekologiskt, dyrt som fan, jag deltar i avlatshandeln, javisst.
Jag gör detta emot det jag egentligen tror är sant: att vi gör våld på oss själva när vi behandlar djuren som varor för oss. Vi dödar för mycket. Inte bara mördarsniglar. Vi förhåller oss till andras heliga kroppar som om de inte var levande.
Greider skrev häromdagen om äldreomsorgen att det är störande med all denna kroppslighet som finns i vården, när hela normen i politiken och samhället är en frisk och sportig medelålders tjänsteman med goda inkomster – det är, skriver Greider, för honom den mesta politiken utformas.
Den friska tjänstemannen som vill dö mitt i livet, snabbt och oväntat, som en mördarsnigel mitt på grässtrået.
Jag tror Göran Greider gör rätt i att peka på kroppen. Det är den vi vill glömma. Vår egen bristfälliga farkost i rymden.
Ångesten för döden driver hela livet, påstod Freud, och så länge vi inte tar tag i vårt samhälles dödsrädsla så kommer vi att odla en dödens kultur. Det är en kultur där döden får mycket mer utrymme än den borde få för att vi skjuter bort tanken på den och den då får makt över våra handlingar (fortfarande enligt Freud) som att underfinansiera äldrevården och behandla levande djur som om de redan var dött kött. Och det våldet är vad vi i själva verket tränar oss på.