Tjejerna

Mathilda Hofling är tretton år gammal. Hon har fått en cool telefon med en antenn som blinkar. Det kommer nästan aldrig sms från någon annan än föräldrarna eller hennes kompisar. Så när hon en dag får ett sms från en gullig kille på en chatt blir hon glad.

Hon är ett barn, en tweenie. Hon berättar i en precis bild om hur hon byter tangentskal på mobilen varje dag för att matcha sina kläder.

Härom veckan kom jag att tänka på de där doftklistermärkena man samlade på och som luktade choklad eller jordgubbar om man skrapade på dem.

Om en av alla de killar och män som trakasserade mig under de åren hade begått ett sexuellt övergrepp av ännu allvarligare art, hade han kunnat frias eller få ett lägre straff – fortfarande idag, enligt vår lagstiftning – med hänvisning till att han tyckte att jag såg äldre ut än min ålder.

Enligt domstolarna avgör mäns tyckande kvinnors verklighet.

Det ligger alltså inte på mannen, enligt juridiken, att ta höjd för att flickor får former medan de är barn.

Det är upp till flickorna att anpassa verkligheten efter kartan.

*

Att killen med sms:et och senare de många, många män som utnyttjade Mathilda Hofling sexuellt för all framtid är skyddade av lagen är ett faktum. Faktiskt skyddas de av lagen ända in i döden, ifall någon skulle vilja försvara dem vid händelse av att deras handlingar omnämndes efter deras död: den enda roman som har fällts i Sverige för förtal i modern tid, romanen ”Märit” från 1965, fälldes av Svea hovrätt för förtal och förtal av avliden.

Den här texten som du läser nu handlar om perspektiv.

När jag för några år sedan skrev en text som jag kallade ”Killarna” protesterade männen som nämndes i texten att de inte kände igen sig, och för att vara tydlig, de anklagades inte för sexuella övergrepp utan för att vinna professionella fördelar på grund av könsmaktordningen.

Samtidigt fick jag många brev från kvinnor som kände igen sig.

”Dina observationer stämmer så fruktansvärt bra även på min bransch, akademin, och jag och flera andra kvinnor därifrån har känt igen oss så mycket och citerat stora stycken.” 

”Ville bara få säga att det var en fantastisk bra beskrivning även om jag är helt oinsatt i sammanhanget. Du fångade allt som är viktigt – och jag kände igen mig, fast jag är i universitetsvärlden.”

”Jag har delat din text och många vänner uppskattar den. För de känner igen det du skriver om.” 

”Du kan inte ana vad din text drabbade mig (och jag vet många med mig). Kanske var det även det icke tillrättalagda som grep tag. Det där långa och lite jobbiga som aldrig tog slut. Din text satte ord på många saker, tankar jag så länge burit på. Du sa det så direkt från hjärtat att det inte gick att komma undan. Ju mer jag låtit det sjunka in desto argare, ledsen, beslutsam mm har jag blivit. Det var som en störtflod om vällde fram i mig i morse. Bilderna från mitt liv som kvinna i gubbvärlden. Förtryck som lett till skuld som lett till förminskning som nästan lett till död.” 

”Så mycket i den är sånt jag själv tänkt, och du har dessutom tänkt (och jobbat) så mycket längre än vad jag gjort – en fantastisk text!! Förlåt utropstecknen, jag brukar normalt inte strössla med dom, men nu känns det helt nödvändigt.” 

”Vad #metoo ger mig är att jag inte behöver stå där och banka på patriarkatets dörr och kräva/önska/be/lirka/argumentera blablabla you name it att få bli insläppt, utan att det numera finns en plattform där vi kan föra en diskussion och höra varandra. Och ok, det är inte där makten eller pengarna finns (ännu) men den finns åtminstone. Jag tar mig friheten att osynliggöra Killar för att de är rätt så ointressanta, jag har liksom ingen anledning att antingen hurra för att några förstår eller bli modfälld för att andra inte gör det. Jag kan fokusera på dem i kvinnoklungan som säger spännande saker och som jag kan lyfta och gå vidare med. Att ignorera Killarna handlar inte om hämnd eller strategi, det handlar om att jag tar genvägar till det intressanta. Jag tycker det är imponerande att du ser och vågar hävda att dina personliga erfarenheter faktiskt ÄR ett uttryck för patriarkatet, själv har jag i regel blivit tveksam och tystnat.” 

”Jag vill bara skriva och tala om att jag många många gånger läst ditt inlägg ”Killarna”. När det känns som att jag inte riktigt vet om jag ser, känner, tycker, upplever saker som jag faktiskt gör, läser jag dina ord. ”En kvinna måste jobba hårdare för att bli erkänd heter det ofta, men det är inte helt sant: jobbar hon hårdare och bättre finns också mer av henne att ta.” Jag är inte galen, tänker jag när jag läser ditt inlägg. Det är fler som ser. Tack!”

”Även om jag aldrig varit någon känd journalist så har jag erfarenhet av det slag du beskriver – att först bli ifrågasatt för sina idéer sedan se dem stulna utan uns av cred eller ursäkt att man gjort så. Tidigare har jag tänkt att du borde tona ned din beskrivning av dig själv som offer, du har inte behövt det, har jag tänkt. Det är för kvinnligt att göra det. Att undergräva sina påståenden. Men nu inser jag att detta är just styrkan i det du nu skrivit i din bloggtext. Det blir så tydligt.”

Ja, det var styrkan. Jag måste det. En text som jag tror publicerades i tidskriften Brand skrev om ”Killarna” att den kompromisslösa längden sprängde gränserna och att jag därmed skrev in mig i historien vare sig omvärlden ville det eller inte.

Det kändes bra att någon såg att formen och längden och gränsupplösningen var där av en orsak, för det är ju en katastroftext, en förfärligt smutsig och svart text som varje sund människa värjer sig emot men som också kan få en att jubla för att man känner igen det i sig själv. Oavsett erfarenheter – många kunde känna igen den svarta tjäran, bitterheten och förtvivlan. Och jag var själv närvarande i texten! Detta var inte ett anonymt upprop, jag gjorde mig själv synlig. Det finns ingen som blev så utpekad i ”Killarna” som jag. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att tänka på att den ligger där ute men måste bara släppa det och lita på att Roland Barthes hade rätt om ”författarens död”, för jag kan verkligen inte komma på något annat sätt att berätta det här på än att spränga mig fram för att sedan plocka upp bitarna och beskriva dem.

Jag tog tillbaka makten genom att göra mig till offer och kräva av dem att lyssna på mig i den timme som det tar att läsa den åtta understreckare långa texten. Och genom att nämna namn, för som jag skriver, verkliga människor är allt man har runt sig, inte ”strukturer”.

”Killarna” handlar om det. Jag hade bara sagt att världen existerar i relation till mig – jag är subjekt i den. För vad kan vi göra åt det här, att vi har olika erfarenheter och olika perspektiv? Jag menar inte bara kvinnor och män, utan alla människor. Ja, vi kan ju bara berätta i utgångspunkt från oss själva.

*

Subjektet är en riskabel position. Man tar en konstnärlig och personlig risk när man använder sig själv i en berättelse för att peka på större mönster i världen, samhället. Det fick Malin Lindroth erfara när hon skrev essän ”Nuckan” där hon berättade om sina kärleksrelationer med män som behandlat henne kärlekslöst, och fick tips från intervjuande journalister om hur hon kunde bli lite mera attraktiv.

Riskerna med offerpositionen ställs på sin spets i frågan om de aktuella domarna mot kvinnor som berättat om övergrepp. 

Brottsbalk (1962:700) l5 kap. Om ärekränkning 

1 §   Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

När Ebba Busch lyfter fram klander mot en man som hon har en meningsskiljaktighet med blir hon fälld för förtal. Man kan konstatera att komponenten uppsåt finns med i Ebba Buschs motiv, hon ville utan dolda agendor förklara att den här mannen är klandervärd, att motpartens sida i husaffären inte är moraliskt helgjuten. Jag tycker att det finns en gråzon här i språket där man kan diskutera vad skrivningen ”som är ägnad att” betyder i sammanhanget. Jag lutar åt att tycka att Ebba Busch nog borde få ha skrivit som hon gjorde. Det finns mycket värre saker som uppburna människor skriver om andra på Facebook, som verkligen är ägnade åt att utpeka dem som klandervärda i sitt levnadssätt, till exempel om journalister som gör sitt jobb. I den mån lagen ska skydda människor från andras ord bör det kunna falla under annan, befintlig lagstiftning, som trakasserier. Lagen om ärekränkning känns gammaldags, rena 1700-talet, man får en bild av piskperuker och dueller.

Men när Cissi Wallin skriver en bok om en våldtäkt och om hur hon tänkt och känt och handlat efter den är det sin egen historia hon återger. Det är en helt annan sak än det Ebba Busch gjorde. Cissi Wallin skriver som subjekt om något som hon själv är inblandad i. Hon kan inte berätta om vad som hänt henne utan att samtidigt berätta om den andre, inte heller när hon inte namnger honom, som hon inte gör i boken. Lagen tolkar det ändå som att texten är ägnad att skada mannen. Inte att hennes bok är ägnad att upprätta henne själv, att berätta om hennes eget liv.

Återigen anpassas verkligheten efter kartan. Återigen är det mannens perspektiv som gäller för hennes verklighet.

Det är en helt störd juridisk funktion i samhället som uppdagas här. Vem som helst kan straffas, inte bara offentliga personer, och många vanliga kvinnor har dömts för förtal när de har berättat om dokumenterade övergrepp.

Därför är det en så viktig princip som Cissi Wallin slåss för i rätten och om hon får fängelse är det nästan bra, för sakens skull. Hon utövar ett civilt motstånd och utmanar lagen genom prövning. Det är viktigt: hon försöker inte komma undan domen genom att ljuga, utan genom att utmana juridiken. Sanningen, säger Cissi Wallin, avgörs inte av polisutredningarna eller tingsrätterna. Den är någonting som vi har inom oss. Därför kan inte domstolarna överordna sig också det enda sätt att vittna som vi människor har.

Därför tillbaka till subjektet.

*

Jag ville fråga varför kvinnor anses så ointressanta att de kan sorteras bort i historieskrivningen, när vi de facto kan vara först medan det pågår. Min feminism är så gammal, min första politiska insikt vid sidan av djurrätten, och jag har för längesedan gått förbi idén att kön skulle behöva spela någon roll bortom fortplantningen. Jag har tyckt att det är en feministisk hållning att inte förhålla sig till kön när det inte var relevant. Men jag märkte att det innebar att kvinnor förfördelades när man fördelade platser, också när jag valde ämnet.

Det gjorde mig bedrövad. Vi är ju intresserade av männen. Jag har till exempel ägnat tio år åt att lyssna på vad Ingmar Bergman har att säga. Fuck, vi läser till och med Strindberg och försöker förstå honom, den kvinnohataren. Varför är kvinnor inte intressanta för heterosexuella män? Vad handlade det här om? Varför är killar så intresserade av andra killar? Borde det inte vara tvärtom?

Robert Fux är skådespelare och dragqueen. I podden ”Drottningmötet” har han det senaste året intervjuat andra dragqueens om deras liv och karriärer. 

Det är oavlåtligt fängslande lyssning. En slowpodd som litar på att en människas historia är tillräckligt intressant att berättas, vem än den människan är. (Samtidigt: här sitter jag och lyssnar på ännu fler män, åh!)

The King of Queens Christer Lindarw säger i sitt avsnitt, liksom med tvivel i rösten, ”strejta män är så dumma i huvvet, va, så att de har så svårt för att se igenom en bild, de kan ju tända så hårt på en yta”. Han säger att han var sexigare när han hade drag än de flesta kvinnor var vid den här tiden. Heterosexuella män stötte på honom. ”Vissa killar kunde inte stå emot det här, även fast de visste att vi hade en kuk mellan bena”.

Förutom att det kanske inte är så himla strejt av en man att vilja ligga med en man finns det något i erfarenheten som Christer Lindarw beskriver här som verkligen träffar mig. Det är ju det mimetiska begäret igen, bromanceimpulsen, att man vill ha det som man tror andra män vill ha, man vill vara med och tävla däruppe med de andra killarna, man vill ha en yta. Jag tror inte att det handlar om sexualitet i betydelsen lust. Det går på en annan frekvens än sexuell läggning, vilket är förklaringen till att heterosexuella män kan vilja lägra en dragqueen (vid sidan av att en och annan av dem kanske inte är så himla hetero, som sagt).

mimetiskt begär

mimetic desire [mɪˈmetɪk dɪˈzaɪə]. 

Det mimetiska begäret är enligt den fransk-amerikanske historikern och filosofen René Girard [rəˈne ʒirɑr – med tungrots-r] (1923-2015) ett trängande behov hos människan som social varelse att bli lika bra eller bättre på sådant som andra är bra på och som man då på olika sätt efterliknar. Det ger upphov till konkurrens, förstärkt av vilja till makt och ger i många fall upphov till våld och övergrepp. 

Relaterat sökord: mimetisk rivalitet, vilja till makt.

Etymologi:

Grekiska: μῑμητικός {uttal: mimätickåss´} ’efterliknande’.

(från Psykologiguiden.se)

Vi tränas från så tidig ålder vem som är värd att lyssna på. Bromancekulturen är märklig biologiskt-sexuellt sett men om man ser den som uttryck för något annat går det att förstå den bättre. Män kan verkligen leva hela sina liv och bara bry sig om andra män, inrätta sina liv för dem, för att få deras uppskattning eller vinna över dem. Och det är förklaringen till att kvinnor för många män är helt ointressanta, trots att vi borde vara dem som de allra mest vill lära känna och förstå.

Jag tror att många män skulle kunna inventera sina bokhyllor och filmhyllor och skivhyllor och upptäcka att det är i stort sett befriat från kvinnor där. Jag menar kvinnor med agens, som styr berättandet. Författare, filmskapare, artister, kompositörer. Och om man aldrig har lyssnat till en kvinna är det kanske inte så konstigt om man inte tänkt på att det finns ett kvinnligt subjekt. Att hon inte bara finns till i relation till honom. Att hennes röst inte är ägnad att tala utifrån hans perspektiv utan sitt eget.

*

Mathilda Hofling skrev dagböcker. I hennes anteckningar från övergreppen finns uppgifter om männen, registreringen på deras bilar och vilket år det hände. Preskriptionstiden har gått ut för de brott som hon utsattes för. Men jag tycker mig höra en hemlig njutning när Mathilda berättar i nationell radio – för den som händelsevis råkar höra på – att hon har anteckningarna.

Att kunna skriva sanningen, att kunna tala.

Hon förklarar så klokt att vi inte ska skuldbelägga brottsoffret som inte vill anmäla. Impulsen att bli förbannad på de låga domarna, de nedlagda polisanmälningarna, de korta preskriptionstiderna är förståelig men allt det skjuter över ansvaret på offret att agera när brott redan har hänt. Det finns fler saker man kan göra för att övergrepp alls inte ska ske. Jag betonar att ”man” kan göra de sakerna. Detta kan faktiskt bara män göra: lyssna på kvinnor från det andra könets håll. Bara män kan vara män som lyssnar på kvinnor.

Jag har inte synen på identitet att jag tror att en individ kan representera en grupp – just därför behöver vi personliga röster. Men jag tror att kultur är något vi skapar tillsammans. Om man växte upp med att sakna en väsentlig kompetens som skulle göra tillvaron bättre så kan vi lära oss den som vuxna, det är det som är kultur. Det ger oss verktyg i händerna och det kan bli ganska konkret.

När jag läste pedagogik på Örebro universitet en gång i tiden skulle vi läsa en uppväxtskildring. Det här var på nittiotalet. Vi fick en lång lista med romaner att välja mellan, kanske 20-30 titlar på en A4-sida. Inte en enda var skriven av en kvinna. Jag tror inte det skulle hända idag. Någon och några har skrivit om den listan.

Männen som utnyttjade Mathilda. Män som lyfte bilbarnstolen till baksätet när hon kom in och satte sig i bilen för att sälja dem sex. Har de kvinnliga berättare i bokhyllan, filmhyllan, skivhyllan? Har de lärt känna kvinnor så, förutsättningslöst, lyssnat på någon som inte är deras flickvän, dotter, syster, mamma – utan som står alldeles för sig själv, som subjekt?

Jag tror inte det. Jag tror att de har tränat länge på att tjejerna är objekt för dem.

*

Lyssna på Mathilda Hoflings Sommar i P1.

Lyssna på Drottningmötet.