… stod det på ett rockmärke jag gjorde en gång. En sån där knapp med säkerhetsnål på baksidan som man sätter på jackan.
Jag gillar att han är för mycket. Jag gillade honom från första början. Eller hade inget emot i alla fall, det var ”Sommartorpet” på SVT och lite mer gröna vågen och byggnadsvård då än när han tog ut svängarna sedan i TV4 med sin egen stil.
Ernst är en sån som man antingen tycker om eller avskyr, tror jag. Jag kan förstå de som inte står ut. Generiska inredningar, myset påskruvat till max, och ALLT han tillverkar från början är fult, ljuskronor eller möbler, allting ser ut som något man får hem från dagis. Förlåt, Ernst!
Men det är något äkta i honom, från början till slut. Det går inte att härma. Då blir det falskt eller tomt.
Han får mig att tänka på en ljuskrona i en kyrka som en gång skänktes för att tändas i själamässor. Utan bönerna för de hädangångna under de tända stearinljusen är den dyra ljuskronan bara ett museiföremål, ett skelett som församlingen äger och försäkringsbolagen värderar, men inte det kött och blod som de levandes ord för de döda ger ett materiellt kulturarv.
På samma sätt lägger Ernst ner sig själv i sina ord och föremål. Det är inspirerande, även om hans smak inte är det för mig personligen – inspirare betyder att blåsa liv i något.
Nu var det ett tag sedan jag hörde samtalet, men som jag minns det var ”Söndagsintervjun” med Ernst Kirchsteiger och Martin Wicklin ungefär det finaste jag hört sen jag konfirmerades. Att Ernst hade en så genomtänkt livsfilosofi kom liksom inte som en överraskning. Det var mer som att något man alltid hade vetat föll på plats när man hörde det. Lyssna på det programmet om ni vill.
Medan jag skriver detta inser jag att mitt rockmärke inte alls uttryckte vad jag egentligen tycker. Jag hade ju helt fel. Klona absolut inte Ernst Kirchsteiger. Var dig själv!
PS Det här känns relaterat på något vis.
sofia lilly jönsson 