Skogen

Det finns en karta över skogsvägar i norra Sverige, Finland och Ryssland. Jag fick den av en ornitolog en gång. Hon pekade och visade: ”Här ser man hur hårt exploaterad skogen är i Sverige och Finland jämfört med samma skog österut.”

När jag googlar på det nu hittar jag en artikel på renommerade Natursidan om skogsvägarna. Det står att femton procent av Sveriges skog är skogsvägar gjorda för och av tung trafik. Det står också i kommentarer till artikeln att det måste vara så för att upprätthålla dagens skogsbruk. Cirkelresonemang om hur det måste vara för att vara som det måste vara, försvar för ett systembevarande som har låtit detsamma under hela mänsklighetens historia. Vi måste ha slavar, sa plantageägarna. Vi får ingen lönsamhet annars.

Sveriges äldsta träd är en gran på Fulufjället i Dalarna som heter Old Tjikko. Trädet är genetiskt sett hela 9565 år gammal, men eftersom det bara är delar av rotsystemet som har överlevt och själva stammarna bytts många gånger under tiden vill jag hitta ett gammalt träd som ser ut som ett träd.

Jag hittar Rumskullaeken som är tusen år gammal. Tretton meter i omkrets och med levande grenar som sätter löv. Imponerande.

När jag läser på litegrann får jag veta att eken inte mår bra.

2005 utsattes trädet för ett sabotage då ett av dessa band avlägsnades. När ett nytt band sattes på gjordes det för hårt och trädet blev stressat och började strypa sig själv 2009, vilket försvårade för transporten av näring i barken.

2012 och 2013 fortsatte eken att plågas, fast denna gång av Ekvecklare – en fjärilslarv som äter eklöv. Färre löv, och lägre antal kolhydrater binds och mindre näring skickas ner tillbaks till rötterna. Detta leder i sin tur till att finrötterna på trädet börjar dö av.

Eken lider även sedan 2012 av kraftigt angrepp av svampsjukdomen mjöldagg – trädet tror att det törstar ihjäl, när det egentligen inte gör det. 

– Alla de faktorerna tillsammans gjorde att det blev lite för mycket för eken, säger Jerry Svensson.

(”Äldsta eken närmar sig eviga vilan”, ATL 11/7 2018)

Rubrikerna till reportagen om trädet heter sådant som ”Rumskullaeken närmar sig sista vilan” och ”Trots alla dödsdomar – 1000-åriga Kvilleken vägrar ge upp”.

Här nånstans börjar jag känna att människans fixering vid det äldsta trädet, alltså även min, inte är sund. Varför skulle inte naturens eget sätt att leva vidare duga? Det finns många träd som skjuter nya skott på våren men vars rotsystem är mycket gammalt, tydligen är det så med hasseln på ängena på Gotland som jag också många gånger gått på utan att tänka så värst på det där med ålder, annat än för själva kulturföreteelsen, fagning och skogsbeten.

I en bok om tidigt skogsbruk i Amerika skildras svensk utvandrarhistoria som inte varit så omskriven. Fantastiska bilder som får mig att skratta rakt ut, vad är det här för skog, träden är massiva. Männen på bilderna gör sig till och skojar, använder sig själva som skala för komisk effekt.

Det fanns förr även i vårt land en annan skog. Den skogen vill jag besöka. Det kan jag inte. Den skogen finns numera bara i konsten.

I ”Sagan om ringen” älskar jag enterna, som på Wikipedia beskrivs som  ”i princip gående träd”: 

Enterna var en mycket gammal ras som fanns i Midgård rentav tidigare än alverna, men de befann sig i sömn i tyst medvetenhet om sig själva.

När Mordor hugger ner skogen vaknar enterna och försvarar träden. Enterna utvecklar sitt språk genom kontakter med alverna. Före det kan de bara tala med sig själva.

*

Jo, det finns lärdomar att göra här, svar på outtalade frågor. På Waldemarsudde under pandemin visades utställningen ”Trollbunden”, som jag tänkte skriva om då men inte iddes, tyvärr är den borta nu. Den samlade skogen i konsten på ett både pedagogiskt och intuitivt sätt, väldigt stillsamt och enkelt. Jag tyckte mycket om den.

I utställningen Trollbunden presenteras 150 verk av konstnärer från Sverige, Norge och Finland. Sekelskiftes-konsten, av bland andra John Bauer, Ernst Josephson, Theodor Kittelsen, Hugo Simberg, Agnes de Frumerie, Akseli Gallen-Kallela och Louis Moe, presenteras tematiskt och sida vid sida med ett urval samtida verk av Maria Friberg, Elisabeth Henriksson och Tori Wrånes.

John Bauer, som är den konstnär i Sverige som förknippats allra mest med skildringar av mörka skogar, troll och andra naturväsen, fungerar med sina verk i utställningen som en sammanhållande länk.

(Ur utställningskatalogen, Waldemarsudde ”Trollbunden”)

Det jag tyckte mest om med utställningen var hur den sammanförde då och nu. De historiska verken av John Bauer och de andra konstnärerna i hans generation kontrasterades med nutida konst.

I ett rum stod en film på med bilder på någon sorts troll som spelade instrument i en skidbacke. Över trädtopparna gick liftar med dessa väsen i skytteltrafik, sakta glidande över platsen. Det var suggestivt och musikaliskt på ett i förhållande till människorna inte särskilt insmickrande sätt. Trollen liksom hade sin värld oavsett oss. Tut i lurar och ett eget språk. Jag har rörliga bilder i telefonen också men får inte lägga ut dem här på grund av upphovsrättsskäl. 

Tonsättaren Jonas Valfridsson skrev ”John Bauer-svit 1918” till hundraårsminnet av Bauers och hans unga familjs död när ångaren Per Brahe förliste på Vättern under en höststorm. Tunga, senromantiska klanger, som jätteben som mödosamt klampar fram i en skog.

Hur låter skog? Hur musikaliserar man skog? Ja, det finns det ju många tonsättare som gjort. Edvard Grieg förstås, hans ”I bergakungens sal” som skrämt livet ur folk sedan den först skrevs som teatermusik till Henrik Ibsens ”Peer Gynt”.

Varför låter det här som mossa? Varför ser man färgen grönt?

Vi har kodat det, det är inga mysterier, men vi människor älskar magin och fantasierna som uppstår när vi hör musik. Om någon i stället kallat musikstycket för ”I Neptuns sal” och sagt att musiken skildrar stormar på Medelhavet så hade vi hört vatten. Det finns många exempel i den klassiska musiken på musikaliseringar av naturen men det uppstod inte där, jag antar att om man kunde förflytta sig till den där fiktiva lägerelden på stenåldern och höra vad de spelade och sjöng var det efterhärmade naturljud också hos dessa människor, fåglar i visslingar och trädstammar som dunsar i backen, rytande bränder och vindar som blåser genom träden.

Vi hör ihop med skogen. Inget mänskligt liv utan den. Inte heller fantasi, och fantasi är ingen liten sak i människornas värld.

När Ojnareskogen på Gotland var som mest på tapeten med kalkindustrin som ville bryta ny mark på platsen var frågan som hängde i luften, ibland uttalad, vad vi skulle ha Ojnare till. Om man inte fick hugga ner träden och gräva upp kalkhällarna. Kalk som bland annat skulle gå till blekning av socker i läskedrycker som sedan färgades med livsmedelsfärger.

Vi måste gräva upp kalken, säger kalkindustrin. Vi får ingen lönsamhet annars. Och visst går det att följa resonemanget till samtida byggen och rapporter om bostadsbrist. Alla vill vi ju bo i hus. Det finns målkonflikter i det mesta som är svårt att bestämma sig om. När vi erkänner det får vi en bättre utgångspunkt för beslut.

Man kan vända på det och fråga sig vad skogen ska ha oss till. En människa föds, lever och dör under en kortare tid än de flesta träd lever om de får stå. Skogen har funnits en längre tid på jorden än människan och den lär stå efter oss. Kanske betyder det något, även om vi inte alltid kan reda ut exakt vad. Utan att tro för mycket om vad vi förmår att göra nu när vi har byggt vår värld ända hit fram: vi kanske bör se också fantasin som en naturresurs. Vi kanske bör betänka att det är vi som föds in i skogens värld.