Folkets kyrka

Det var kyrkovalet det. Nu är det över. Nu utrymmer debattörerna kyrkan som om eld utbrutit och återkommer nästa gång i september 2025.

Det är nu, idag, dagen efter kyrkovalet som vi inte får glömma bort att det här inte var ett legitimt val. Det var ett politiskt val i en kyrka som har som syfte att människor ska komma till tro. Valet handlade som bekant inte alls om att utvärdera hur väl de förtroendevalda skapar förutsättningar för det. Kyrkovalrörelsen är en valrörelse som sker helt frikopplat från den verklighet man röstar om. Den är sin egen lilla värld, med sitt eget språk och där väljare, debattörer och medier i hög grad gör sina egna spekulationer.

Syftet med Socialdemokraternas övertagande av kyrkan för hundra år sedan var att sekularisera, och sekulariserat har man gjort. Sekularisering betydde ursprungligen försäljningen av katolska kyrkans land till adeln under 1700-talet; under 1800-talet kom ordet att betyda också det andliga bortdragandet från samhället. Socialdemokraternas maktövertagande av den svenska kyrkan är väl dokumenterat och den som inte redan känner till det kan börja läsa här.

Man har sekulariserat inifrån och därför är medlemmarna kvar trots att syftet med kyrkan trotsar deras förnuft och fast de inte längre måste. 5,7 miljoner medlemmar i denna organisation vars syfte det är att människor ska komma till tro på Kristus och en förkrossande majoritet av dem har inte under all denna tid trots ”allt gott kyrkan gör” kommit till tro på Kristus. Svenska kyrkan har inte lyckats att uppfylla sina stadgar utan istället fått medlemmarna att tro att den kyrka, som de inte är insatta i, gör så mycket gott att medlemmarna vill fortsätta legitimera den med sitt namn och sina pengar år efter år.

Dessa mestadels anställda tjänare ska nu dagen efter det politiska valet gå ut och ”göra gott” för ett folk som skiter i dem.

För bara vi som lyssnar vet ju hur mycket baklåsande byråkrati som församlingarna dränks i. Hur dåliga kyrkopolitiker de får på många ställen, de vill säga arbetsgivare, som kyrkoordningen inte försöker styra upp över huvud taget – det ska ju ske genom informerade, demokratiska val. Att de kyrkobyggnader och församlingshem som medlemmarna tror att de bevarar på många håll är högsta prio att sälja av eller centralisera om det bara går, att avståndet ökar från kyrkoherdar och folket när församlingar slås samman.

Men kyrkan ”gör ju så mycket gott”.

Förr i tiden, anser många medlemmar, var kyrkan förtryckande, i allians med den världsliga makten. Förr i tiden stal kyrkan våra förfäders surt förvärvade löner.

Därför ska den fortsätta få göra det idag också.

Det är så många ologiska felslut i tänket om kyrkan att jag blir alldeles matt.

Jag försöker att minnas hur jag tänkte.

Jag var ju själv en av dem som röstade i kyrkovalet efter bästa förmåga, för att jag var välvilligt inställd till kyrkan och tog min medborgerliga plikt på allvar. Det var innan jag kom in församlingsarbetet och såg inifrån hur själva systemet bryter ner det bästa av kyrkan, just ”allt gott de gör”.

Jag såg det i Stockholms stift, sedan i Visby, där domprosten excellerade i skryt i media om allt gott kyrkan gjorde. Åh, det är precis för det här som jag är medlem i Svenska kyrkan! sa folk i kommentarfälten. Att sjukhusdiakonen sade upp sig och att samarbetet med andra samfund i de fattigare områdena i Visby drogs in från Svenska kyrkans håll, det visste de föga om. För de var ju inte troende? Man måste ju inte vara troende för att vara med i kyrkan? Man kan ju vara med för allt gott den gör? Men rösta kunde de. Eller låta bli. Lika vilket, när medlemskapet legitimerade vad som helst. Tills biskopen röt ifrån. Då slängde församlingsledningen bara fram en smutskastningskampanj och en prideflagga så var den saken utmanövrerad. De gör ju så mycket gott.

En person i församlingen sade till mig om domprostens skryt över verksamheten: ”hälften av det där försöker han ju lägga ner”. Stänga ungdomsverksamhet, lägga ner körer, motarbeta musiker som sade upp sig, anställda som gick ut i öppen arbetslöshet hellre än att jobba där.

Exemplet Visby är ett men det kan gälla som trend för hela organisationen. Svenska kyrkan är stor och det går alltid att hitta goda exempel också. Men nu måste vi tala klarspråk. Det går inte åt rätt håll och det går att reda ut varför. Det går att lära sig nya saker, jag gjorde ju det.

Även om det kräver lite mer än att bara tycka saker som man har dragit fram ur röven, som han i ”Lorry” som bor i Sundbyberg. Jag ser många som anser att ”Svenska kyrkan ska lämna tillbaka all skog som den stulit”. Mm okej, hur? Riksdagen ska expropriera då, det går väl, men ser du till att få riksdagsmajoritet för det? Och sedan, ska staten ha den? Blir det bättre då?

Eller att man borde ”nolla” medlemskapet i Svenska kyrkan en söndag så fick människor som ville vara med gå med igen på måndagen. Ja, det kan man ju tycka att man borde. Hur ska det gå till? Kan staten nolla medlemskapet för alla som är medlemmar i Coop eller judiska församlingen också? Känns inte helt samstämmigt med grundlagen. Tänkte inte på det.

Att verkligen lösa de här frågorna kräver att man pusslar med fakta som är att kyrkan är ett trossamfund med ett religiöst syfte, samtidigt som den är landets äldsta myndighet, äldre än själva landet, därmed förvaltare av de äldsta byggnaderna, byggda för religiös rit, med avkastningen från prästens lön, osv. Allt det här samtidigt. Och sedan ska man få opinion för det. Vi är några här som har försökt med det.

Det hjälper inte att företrädare för organisationen själva försöker att blanda bort korten.

En av lögnerna som valsystemet vilar på är idén att kyrkovalet är jämförbart med riksdagsvalet eftersom Svenska kyrkan är så stor och har en så stor andel av befolkningen som medlemmar. Liksom samma val, nästan.

Men i riksdagsvalet har 100 % av de som röstar lika stor erfarenhet av att vara medborgare i landet Sverige. I kyrkovalet har medlemmarna inte alls samma kunskap. De flesta följer kyrkan genom medier och är inne och tänder ett ljus ett ljus ibland. De är kanske på en konsert, har nåt barn i barnkör eller talar med en präst om det privata. Det liknar inte förhållandet med att leva i landet Sverige som vi alla gör fullt ut, om än i olika situationer.

De flesta medlemmarna är som expats som har flyttat från landet för tjugo år sedan och följer Sverige på avstånd. De besöker Sverige någon gång om året kanske, då bara till samma plats där de möter samma människor, gamla vänner och släktingar. De har gamla erfarenheter av Sverige, och sporadiska kontakter, och får sin bild förmedlad genom andra och medier.

Inget ont i det, man kan älska ett land väldigt mycket på avstånd. Man kan hata det också. Men man har inte så stor koll.

Nyhetsmedierna rullar på med samma logik och metoder som i riksdagsvalet. Det ser ut som att det är samma val. Men medlemmar är inte samma sak som medborgare. Det är ett falskspel som pågår, som är konstruerat för att politikerna, framförallt Socialdemokraterna var tanken, ska fortsätta behålla makten.

Därför är Vänsterpartiet i kyrkan (kalla det vad du vill, men när Jonas Sjöstedt kampanjar för gruppen men inte har så mycket att säga om exempelvis de sjunkande dopsiffrorna så är det samma politiska valrörelse som pågår) inte samma parti som Vänsterpartiet i riksdagen. Det är inte frågan om partistruktur som är min poäng här; det är själva väljarna som är annorlunda. Många som röstade på V, och detta gäller för alla de andra grupperna också utom Frimodig kyrka, gick dit bara för att rösta. I riksdagsvalet står man inte utanför den verklighet man röstar om.

Den andra lögnen som valsystemet vilar på är en korruption av det teologiska innehållet i begreppet folk. 

Det fanns ett land där folket skulle bestämma vad det ville att kyrkan skulle göra. Det landet hette Tyskland, och i kyrkovalet den 27 juli år 1933 fick partiet Deutsche Christen ungefär 75% av rösterna. Deutsche Christen gick till val på fyra punkter: Bibel, bekännelse, ras och folksamhörighet.

I Tyskland skrevs en teologi fram som satte ”tysk” före ”kristen” – det var en logisk följd av raspolitiken, och det var vad folket ville ha. Det var en demokratisk folkkyrka.

I det kyrkopolitiska språket i kyrkovalet 2021 talades om ”värderingar”. Dessa värderingar kan fyllas med den politik som önskas, som LO:s definition av solidaritet eller SD:s version av nationalism, eller som i Tyskland 1933 Deutsche Christens idé om ras. Men den som gifter sig med tidsandan blir snart änkling.

Dag Sandahl skriver rätt ofta om det här:

”Folkkyrkan är grundkategori i valet i vårt södra grannland då och hos oss nu. Det är folkgemenskapen som ska gestaltas. Jag kan säga: ett spöke går runt i Europa. Det är den odefinierade folkkyrkotanken, den där folket är subjekt i Kyrkan och röstar om vilken ”Kyrka” de vill ha. Så har ju också kyrkosystemet torgfört valet. DU kan i valet välja vilken kyrka du vill ha. Antingen är detta sant – och förskräckligt. Annars är det lögn och bedrägeri. Det är föga vackrare. Hur kunde det bli så här?”

(Dagsländor, ”Kvalet, avsnitt nio”, Dag Sandahl)

Det är inte vackrare att sossarna gör det för att nassarna hakar på. Att ett litet rasistiskt parti helt utan församlingsförankring kan ta sig direkt in i kyrkans högsta beslutande organ och där få partistöd och börja bygga upp sin organisation är ju inte bara på grund av ett defekt valsystem. Retoriken ger också ideologiska möjligheter.

”Se upp för extremhögerns jesussnack”, manar Expo helt riktigt, och skriver om hur dagens ytterhöger som gör anspråk på kristendomen i Storbritannien, Tyskland och Norge också har börjat använda samma strategi här (med en underbart generös organisationsstruktur att stödjas av, som inte finns i de länderna!).

Vet ni vilka som är ännu bättre än Expo på att skilja mellan kristendom och fejkkristendom? 

De kristna.

Men hur ska de kunna göra det när makthavarna inne i själva den kyrkliga organisationen motarbetar dem och kallar dem för elitister?

Den tredje lögnen som kyrkovalet vilar på är därför nyspråket om vem som är elit och vem som talar för folket.

De bristande kunskaper som vi ser att politiker som vill ha makt att styra kyrkan ofta har, är inte viktigt för att kristendom är nåt slags Jeopardy-kunskaper som vi som kan ha och vinna poäng till oss själva. Det är viktigt därför att kunskap är en autentisering av att det är verklig kristendom man står för.

Vi såg tv-inslaget med socialdemokraten som inte kunde ett enda av namnen på de fyra evangelisterna. Sverigedemokraten som vill att nationaldagen ska firas i kyrkan men som inte visste vilken dag som kyrkoåret börjar. Alternativ för Sverige som gick till val på att man SKA sjunga psalmer i kyrkan på skolavslutningen, och exemplifierade i sitt valmanifest med ”Nu grönskar det” (som inte är en psalm). Sverigedemokraterna som lovade att deras vallöften var heliga – inom ramen för kyrkans tradition låter det ordet inte så traditionellt som de tror.

Denna autentisering kallas med ett ord från Gamla testamentet shibbolet. Ett folk använde uttalet av det ordet för att skilja fiender från sina egna vid en kritisk övergång.

Gileaditerna spärrade vadställena över Jordan för efraimiterna, och när någon av de flyende efraimiterna ville gå över floden frågade gileaditerna: ”Är du efraimit?” Om han svarade nej sade de: ”Säg shibbolet!” Om han då sade ”sibbolet”, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället. (Domarboken 12:5-6)

Överfört till en ickemilitär verklighet kan argument som inte är förankrade i kristendom huggas ner. Ett sådant argument är rasism. Det finns inom kyrkan olika synsätt på hur man ska organisera samhället politiskt, från vänster till höger, men rasism som idé är oförenlig med kristendom. Inte för att kyrkans ”värderingar” säger att ”alla människor är lika mycket värda” – begrepp som ”värderingar” och för all del även ”människa” kan man ju som konstaterat ovan fylla med önskvärt ideologiskt innehåll i olika tider – utan för att det inte är förenligt med klassisk kristen teologi. Det går att bevisa sådant med bekännelsen och kyrkofäderna – de har ju för redan längesedan tagit striderna.

Därför är den teologiska kunskapen och stringensen ett immunförsvar för kyrkan. Det är inte Sveavägen eller något annat partihögkvarter som förvaltar den. Det är de kristna som kan säga shibbolet. Men i landets största organisation har de formella makthavarna tagit sig positionen ”folket” medan de troende som kritiserar dem får epitetet ”elitister”.

Det är nyspråk.

Inför valet valsade Wanja Lundby Wedin, förste vice ordförande i kyrkostyrelsen, och Jesper Eneroth, ordförande för den socialdemokratiska gruppen i kyrkomötet, runt med en debattartikel där de lovade att Socialdemokraterna ville ha en barnverksamhet där ”du som förälder ska känna dig välkommen till kyrkans barn- och familjeverksamhet även om du inte är säker på din tro”. Detta behöver vi tydligen socialdemokrater till, eftersom ”POSK och Frimodig kyrka jobbar på olika sätt för att snäva in kyrkan och göra den till en angelägenhet bara för de mest aktiva”.

I Aktuellt satt samma Jesper Eneroth och försvarade det partipolitiska systemet med en liten, ledsen röst. Någonstans hördes tonerna från världens minsta fiol:

”Jag förstår inte varför jag skulle vara en sämre kristen för att jag är socialdemokrat” 

Själv stod han i riksmedia och baktalade sin egen församling som han framhöll som både misogyn och homofob för att fiska röster. Honom veterligt var det så.

Skamlösheten i detta gjorde mig ändå helt paff. Att peka ut specifika personer som inte har Aktuellt klockan 21 som plattform att försvara sig på var ändå något slags rekord i förakt mot både svenskkyrklig kyrkosyn och medmänniskor. Men kyrkan är en organisation under Socialdemokraterna och Jesper ska bli statsminister en dag. Punkt.

Det här människorna skulle sälja sin mormor om det kunde ge dem fler röster.

Akrobattricket att göra den lokala församlingen till en fiende samtidigt som man buskör begreppet folkkyrka för att man över huvudtaget inte behöver röstas in av denna församling för att bestämma över den, är den fjärde lögnen som kyrkovalet vilar på.

Folkkyrkan är ett ord som myntades före folkhemmet. Det är inte Per Albin Hansson som talar, utan biskopen Einar Billing.

Jag skrev om Billing i boken Arosia om kulturen i Västerås domkyrka, där Billing var biskop under mellankrigstiden. Här kommer ett lite längre citat som handlar om folkkyrkan som ordet betydde från början:

1920 blev Einar Billing biskop i Västerås. I sitt herdabrev till stiftet utvecklade han idén om folkkyrkan. 

Billing avvisar skarpt en nerifrån uppbyggd folkkyrkotanke, skriver teologen och biskopskollegan Gustaf Wingren senare i en kommentar. Väckelserörelsens modell där folket var den aktiva faktorn var inte Svenska kyrkans, som istället organiserade kyrkan genom ämbetslinjen, sina präster.

Billing gör en schematisk bild av Svenska kyrkans församlingar där sockengränsen samlar en yttersta cirkel med alla som bor där, alltså församlingen som den såg ut enligt folkbokföringen. Han beskriver hur prästen i församlingen, ofta fanns det bara en eller kanske två präster i varje församling, möter samtliga församlingsbor genom ”civilregistraturen”. Sedan fortsätter Billing med att göra en inre cirkel som samlar de i församlingen som är döpta i Svenska kyrkan, som ju ännu på hans tid var de allra flesta, och därefter en cirkel med de som är konfirmerade, därefter de som besöker nattvarden.

Men Billing slutar inte där. Han tänker sig en ännu mindre ring med själavårdsbesökare, och i en innersta cirkel samlar han alla de som inte kommer till kyrkan alls: dessa innesluter prästen i sin personliga bön. De är innerst i folkkyrkan. Kanske, skriver Billing, ber han allra mest för dem som minst syns i hans församling. Därmed möts ytterligheter i kyrkans centrum och de som står kyrkan mest fjärran är kärnan i församlingen.

Innerst i folkkyrkan är de som står allra längst ifrån kyrkan – det är en vacker tanke.

Det är en bild hämtad från själavården. En from förhoppning, och ett försök att bevara alla människor i den territoriella församlingen, något som Svenska kyrkan fortfarande har som sin självbild. Församlingen är till för varenda kotte på orten, oavsett om de är medlemmar eller ej, också de som tillhör andra samfund och religioner, om de vill. Eftersom kyrkan är missionerande till sitt väsen är den öppen för alla.

Billing utvecklade sin tanke om folkkyrkan i motsats till frikyrkans dåtida modell som var mycket mer exkluderande än idag. När väckelsen samlade omvända, medvetna kristna som bekände sin tro på Jesus identifierade Billing prästernas kyrka som någonting annat. Vill vi inte vara med så måste vi inte det, men vi får vara med litegrann i kanten, det är det som Billing förklarar.

Och detta är verkligen folkkyrkan: öppen för alla att samlas kring en kärna av tro, och är du döpt så får du ta emot nattvarden och ingen kommer att sortera dig som mer värd eller mindre värd eller avkräva dig din personliga tro på Gud. Det är inte så det ser ut.

Att vända bak och fram på modellen så att svansen viftar med hunden var emellertid inte Billings avsikt. Folket är innesluten i prästens bön – inte omdefinierande agent i kyrkan.

Det är ju inte heller respekt för folkviljan att tvinga in väljarna i ett val som de inte vet så mycket om. Det är förakt för väljaren, som ställs inför att rösta på något som de nästan alltid vet för lite om eller att strunta i att rösta. Om det verkligen var demokrati det handlade om här skulle valet se helt annorlunda ut. I kyrkan har man möjlighet att utforska bättre former för demokrati, närmare och nyare, och verkligen vara ett tecken för världen också på så sätt.

Topp-sossarna med darrande underläpp vet förstås det här men de gör sig dumma. Det är enda sättet att folk ska gå på deras bluff.

Det finns enormt mycket mer att säga men jag har ont i handlederna och jag är alltför förbannad för att fortsätta nu. På nyhetsredaktionerna, på SVT, på de fromma, på vänner och bekanta, på det mesta. Det kommer ingen god frukt ur det här trädet.

I Bibeln står det att djävulen går omkring som ett rytande lejon. Ett annat namn för djävulen är ”lögnaren”. Detta skådespel med lögn och förvirring ska vara det starkaste som erbjuds människor i vårt land när det gäller kyrkan. I stället för en löpande bevakning mellan valen kastas de in i den här centrifugen en gång vart fjärde år.

Ett så kallat demokratiskt val där några som inte vet vilka de har röstat på överlämnar rubbet på några som inte vet varför de är där. Så legitimerar de varandra, de okunniga på bägge sidor om ett rytande lejon.

Nu är det över. Men det känns inte som över. Det känns som man har skrivit under skilsmässopappren. Bara sorg.

Det är mörkt, det blir mörkare.