Klara Charlotta O, född den 23 juni 1845 i Årsta socken

Några juveler hemtade ur dyn och af den store Mästarens hand beredda till prydnader, i hans konungsliga diadem.

De skola vara mina, säger Herren Zebaoth, på den dagen då jag samlar mina juveler. Mal. 3: 17. (Eng. bibelöfvers.)

Den 5 febr. 1884 kl. 4 f. m. hemtade Herren en af sina ädelstenar på skyddshemmet vid Hvita Bergen. Kontrasten mellan hennes mörka barndom och hennes ljusa, triumferande hemförlofning är slående stor. Det torde icke vara förspild tid att egna en liten stund åt den enkla skildringen af hennes lif; tiden före hennes intagande i hemmet är tecknad efter hennes egna ord.

Klara Charlotta O. föddes den 23 juni 1845 i Årsta socken i Upland. Hennes fader dog, då Klara var 5 år gammal, hvarefter modern gifte om sig med en fiskköpare i Stockholm. Från denna tid blef flickan af sina föräldrar hårdt misshandlad: blef dagligen utdrifven att tigga, och, då hon kom hem utan att hafva lyckats få någonting, blef hon illa slagen. Styffaderns hårdhet gick derhän, att han en dag band henne vid soffan och sedan han glödgat eldgaffeln, slog han henne dermed på det förskräckligaste; om icke folk tillkommit hade han säkert dödat henne. Ännu efter döden bar hennes lik djupa ärr, märken efter styffaderns slag, och döfhet följde henne genom hela lifvet. Marterad och förskrämd, rymde Klara med sin lille bror från föräldrarne och tog i sin nöd sin tillflykt till polisvaktkontoret. Fadern blef tillkallad och stäld för rätta; han måste bekänna, huru han misshandlat sina barn och dömdes till 4 års fängelse. Klara fördes till lasarettet, der hon till följd af sina sår låg 1 1/2 år.

Då Klara var 9 år gammal tog hennes mor plats hos en restauratör P . . . Klara måste gå med sin moder dit och var der utsatt för många skändligheter; då hon nekade att gå in derpå, fick hon stryk af sin moder. Ånyo tvingad att tigga, fick hon skaffa sig husrum om nätterna. Modern blef kallad i polisförhör for sitt uppförande, hvilket gjorde att Klara fick ändå mera stryk. Vid denna tid kom fadern hem från Långholmen, och modern hade god hjelp uti honom att misshandla sina barn till den grad, att grannarne måste bedja föräldrarne att ej alldeles slå ihjel dem. En gång tog fadern flickan och kastade henne som en boll genom förstugudörren ut på gården, der hon föll med hufvudet blott en hårsmån från en hvass sten. En annan gång undflydde Klara faderns misshandling genom att taga sin lille bror på ryggen och hoppa ut genom fönstret. Det gick slutligen så långt, att fadern slog hennes lille bror så hårdt mot kakelugnen, att gossen dog 20 minuter derefter, och fadern fick åter ett års fästning. Klara måste, tillföljd af grym behandling, gå på kryckor och var nästan svagsint. Medan fadern denna gång satt på fästning, fick en annan mansperson bo i deras s. k. hem; modern satt denna tid på torget och hade handel, och Klara lemnades ensam med denne grymme bof, som förstörde henne så gräsligt, att hon måste komma på sjukhus, och mannen fick 5 år på Långholmen.

Då Klara åter tillfrisknat och kommit ”hem” blef hon en dag af sin moster, som då vistades der, tillsagd att skura golfvet; en yngre broder, 5 år gammal, gick, dem ovetande, efter vatten, blef öfverkörd på gatan och hemburen död. Modern, som satt på torget, kom hemrusande och slog Klara på det förskräckligaste. Mostern ville taga Klaras parti, men då mannen hemkom körde han ut både Klara och hennes moster.

Värnlös, i ordets fullaste bemärkelse, tog Klara sin tillflykt till en familj, genom slägtskap förbunden med restauratör P., hos hvilken hon förut varit med sin mor. Genom dessas försorg fick Klara vistas hos fru P. från sitt 10:de till 13:de år, och hade hon der den dagliga jämmern att se ett olyckligt äktenskap. Vid 13 års ålder blef hon skickad till Adolf Fredriks fattighus. Ofta sprang hon då till ofvannämnda familj, och, då hon en dag af frun skickades efter vatten, tog hon ölbuteljer i flaskan, hvilka hon gömde, och gick sedan efter vatten; det lyckades en gång utan att bli upptäckt, och hon gjorde om samma sak. En gång gick hon från fattighuset, för att helsa på sin styffar och blef der, tills polisen fick reda på henne; hon blef då åter skickad till fattighuset samt derifrån till Södra arbetsinrättningen. Efter en månads vistelse der, begärde hon permission för att helsa på ofvannämnda familj; här var det nu upptäckt, att hon stulit ölbuteljerna, för hvilket hon dock fick förlåtelse, och oss veterligt har hon sedermera icke stulit. Hon gick icke tillbaka till inrättningen, utan kom till en gammal qvinna, hos hvilken hon for mycket illa.

Sådan är den hemska taflan af Klaras barndom. Vi kunna ej gerna utan rörelse betrakta dessa mörka skuggor, hvilka bilda en sådan kontrast mot de ljufliga barndomsminnen, som helt visst framträda hos mången läsare af Klaras barndomshistoria. Måtte ock denna jemförelse framkalla en djupare känsla af tacksamhet än någonsin förr! Må vi, innan vi fortsätta olyckskedjan under ungdomsåren, stanna något litet och fråga: hurudana skulle vi blifvit under inflytelsen af en sådan uppfostran?

Innan vi döma hårdt öfver hennes ungdoms lättsinniga lif eller våldsamheten af hennes lynne, må vi lägga handen på hjertat sägande: ”den som utan synd är, han kaste första stenen”. Våra ögon kunna icke gerna fördraga sådana hemska skildringar, det är sant; dock, huru skola vi få sinne att hjelpa dessa nödstälda, om vi ingenting veta om deras nöd? Och böra icke våra ögon fördraga att läsa hvad dessa våra medmenniskor måste fördraga att uthärda?

Vid denna tid se vi hos Klara en sträfvan efter upprättelse, som torde hafva lyckats, om en hjelpsam hand blifvit henne räckt. Hon sökte sig plats som tjenarinna; erhöll slutligen en sådan och lyckades behålla den från okt. 1861 till följande mars månad. Detta bevisar att hennes anlag ej voro dåliga; dock det våldsamma lynnet tog öfverhand. Åter utan tjenst gör hon nu bekantskap med en dålig flicka, som lockar henne med sig in i otuktens snaror. Här stupar vägen brant ned i förderfvets djup. Huru mången har ej fallit på detta sätt! Den falska vännen stal en gång penningar och stoppade dem på Klaras rygg, som för detta fick 7 dygns vatten och bröd samt 3 månaders fängelse. Utkommen från fängelset hade hon ingenstädes, der hon kunde finna skydd, utan låg ute, hvar hon kunde, under brädhögar vid nybyggen m. m., der hon kunde gömma sig för polisen. Under sådana omständigheter erbjöds henne husrum hos en fru, som hade rum för dåliga qvinnor; ditkommen blef hon genast anmäld för polisen och — inskrifven på ”byrån.”

Den prostituerade qvinnans jämmerliga läge finnes icke ord att beskrifva! Den ena berättelsen hemskare än den andra har anförtrotts mig och alltid återstår dock något ännu hemskare att få höra. Den som betviflar tillvaron af ett helvete borde öfverbevisas genom den försmak deraf, som finnes på jorden. O, mensklighetens förnedring!

Klara, sträfvade ännu emot den hvirfvel, hvaruti hon blifvit indragen. Hon bad fru P. att få komma till henne; var der 2 månader och sökte derefter inträde på magdalenahemmet vid Ersta, dit hon kom den 9 febr. 1863 och blef der till maj månad samma år, då hon fick plats i Enköping, men var der endast till augusti månad, då hon återvände till Stockholm. 1864 födde Klara en flicka, den hon hade sjelf från mars till aug.; kom till Södra arbetsinrättningen samma år och vistades der under 10 år! Under denna tid fick hon ofta bref af sin styffar, som låg på ‘Katarina sjukhus. Han ville hafva sin dotters förlåtelse för det onda han tillfogat henne, men hon ville ej förlåta honom; hon kunde ej glömma att han slagit henne döf, bränt och misshandlat henne. Men då fadern var död, sörjde hon öfver sin oförsonlighet och, för att fördränka samvetets röst, tog hon tröst i glaset. Klara började supa och var ofta berusad. I sin jämmer sökte hon sig in vid Grubbens gärde och var der någon tid. 1875 sökte hon sig åter tjenst, men kunde ej bibehålla den. En tid af stor förnedring följde. Hon söp, drack och förde ett lättsinnigt lif och var känd under namnet ”fyll-Klara.” Begärde åter inträde på Södra arbetsinrättningen, dit hon kom den 27 nov. 1878,, men sjuknade samma natt och låg till sängs till följande febr. månad. I juli utskrefs hon derifrån och sökte åter inträde på Ersta magdalenahem, dit hon kom den 25 aug. 1879 och var der l 1/2 år. Hon ansågs der vara ”mycket svår.” Till följd af sitt uppförande skiljdes hon derifrån, men plats anskaffades henne i Enköping, der hon sjuknade och återvände snart till Stockholm, hvarpå hon sökte inträde å skyddshemmet vid Hvita Bergen och der intogs den 26 okt. 1881.

Härmed börjar en ny period af Klaras lif. Vi mottogo henne, i ordets fulla bemärkelse, en ruin. Hennes helsa var bruten, bröstet hårdt angripet; ett otygladt lynne lät henne stundom liksom sticka omkring sig som en törnbuske, men ibland erkände hon det, önskande det vara annorlunda, men var sig ej sjelf mäktig. Klara, om någon, behöfde hjelp. Den första hjelp Klara erfor var, tror jag, att hon kände sig älskad. Hon hade icke haft öfverflöd af den rosen under sitt bittra lif. Man fick jemka med henne annorlunda än med andra. Ett litet exempel: En dag blef jag ombedd att tala med henne, emedan ett af hennes våldsamma utbrott egde rum: hon plägade då ej ens gå till bordet och äta, lemnade sitt arbete o. s. v. Jag försökte först att tala allvarsamt med henne, men då jag märkte henne vara alldeles otillgänglig, lemnade jag henne och suckade till Herren om ingång till hennes hjerta. Hon var grufligt förbittrad och utfor mot hela hemmet och alla dess invånare — dock en undantagen: jag visste att Klara hade en favorit — en ko, som Herren skänkt oss och som Klara skötte med största trohet. Då jag återvände till Klara, började jag att samtala om kon, hvarvid Klaras ansigte efterhand uppklarnade, tills jag inföll: ”men, kära Klara, då äro ju ändå inte alla svåra och elaka på skyddshemmet, två äro ju snälla: kon och Klara!” hvarpå Klara, hälft blidkad svarar: ”mamsell är snäll hon också.” Nu hade jag ingång. ”Men, kära Klara, äro vi båda snälla, Klara och jag, vet du hvad då vi båda hafva att göra? Då hafva vi att börja vara snälla. och vänliga mot alla de andra, så kanske de till sist – blifva snälla också – så gör Jesus mot oss.” Och så var striden utkämpad för den gången, vreden var lagd och Klara var ”snäll.” Hennes arbete på hemmet var mest att hjelpa till med kläders hängande; hon hade sinne för ordning och var, vid godt lynne, en god hjelp i många hänseenden. Hon hade godt minne, var pålitlig och sanningsenlig. Flere gånger var hon berörd af Guds Andes klappande på hennes hjerta, men då det våldsamma lynnet åter utbröt, gaf hon upp alltsammans såsom omöjligt.

(Ur Återblick öfver femton års missionsarbete vid Hvita Bergen i Stockholm : från hösten 1876 till hösten 1891, av Elsa Borg, föreståndare för bibelkvinnornas hem för prostituerade, barn, fattiga mm socialt arbete; mer finns att läsa här.)