Sagan om den nya kejsarens kläder

Det var en gång ett land där det bodde ett folk som tyckte mycket om att applådera.

Förr i världen hade det funnits en kejsare åt gången i landet. Han hade varit ensam på täppan och klätt sig pråligt som en påfågel. Skräddare hade kommit och sålt kläder till kejsaren, det ena plagget pråligare än det andra, till sist en dräkt som var alldeles ingenting, ja faktiskt rena inbillningskläder. Kejsaren visade upp sina nya kläder inför folket, och allt folket häpnade och applåderade, utom ett barn som sa: ”men ser ni inte att kejsaren är naken?”

Nästan precis alla hade då genast sett vad barnet såg, men förstås inte medgett det, för ingen ville förlora ansiktet. Så hela saken föll i glömska.

Nu för tiden var där yttrandefrihet i landet och många kejsare och kejsarinnor tog plats på olika plattformar på samma gång. Där fanns kejsarinnan som byggt sig ett namn på att skriva i olika liberala dagstidningar om etik. Hon föreläste ofta i kyrkliga sammanhang och när en ny ärkebiskop valdes i landet och några ställde kritiska frågor skrev kejsarinnan artiklar i de liberala tidningarna om hur god den nya ärkebiskopen var och att alla hennes kritiker var onda konservativa mörkermän.

Bara något år senare gjorde kejsarinnan en helomvändning med en text på en fascistisk hemsida där hon påstod att det inte gick att vara kvar i kyrkan längre på grund av den nya ärkebiskopens liberalism. Just den kritiken som hade riktats ärkebiskopen tidigare och som kejsarinnan hade använt hela sin pondus för att kväsa, målade kejsarinnan ut som sin egen.

Men det fanns inget barn då som såg att kejsarinnan var naken. Eller så hördes inte barnets röst.

Och så var det kejsarinnan som twittrat roligt och libertarianskt om sitt tidigare liv som sexarbetare, tills hon blev ihop med en kille som utgav sig för att vara höger och vips så var kejsarinnan konservativ och började skriva om sina pärlhalsband och besök i olika gudstjänster. Kejsarinnan och hennes man flyttade utomlands och varje plats de kom till var bäst och den förra var helvetet och hemskt, särskilt landet där folket bodde. Men så hände någonting, kanske var det något med skatten, berättaren vet inte så noga, som gjorde att kejsarinnan och hennes man flyttade tillbaka till landet. Och nu var de inte konservativa längre och allting var så bra nästan som Gullefjun i landet och alla som inte tyckte så var dumma vilket alla deras texter handlade om.

Det fanns kejsare och kejsarinnor som började i en rättvisekamp för att få vara med i etablissemanget och som fortsatte som arga kritiker till etablissemanget när de var med. Det fanns kejsare som kallade andra för syltryggar och förtryckare som om de själva var maktlösa fast de satt i riksdagen och aldrig hade gjort något annat i livet än att ha makt. Det fanns kejsare som framställde sig som en sorts folklig allmoge och arbetarklass fast de levde med höga löner på skattemedel som politiker och inte kunde spela fiol eller dansa en enda folkdans och dessutom målade ut de flesta som kunde spela fiol och dansa folkdans som kulturmarxister.

En kejsarinna hade varit chef på radiohuset i landet och sänt ut program i flera år med politisk propaganda som hon några år senare klandrade makthavare för som hade haft mycket mindre inflytande över utvecklingen än hon själv hade haft under samma tid.

Folket hurrade och hurrade så de nästan blev hesa, applåderade och applåderade så att det sved i handflatorna, för de nya kläderna var så pråliga och spektakulära som fjädrarna på papegojfåglar.

Men så kom det en dag ett barn och äntligen blev det alldeles tyst så att man kunde höra en knappnål falla, och alla kunde höra vad barnet sa, man får tänka sig att det skedde som i ett trollslag, för sådant kan ske i sagor.

Och barnet sa: ”men ser ni inte att kejsarinnorna och kejsarna är nakna?”

Och folket vände sig till barnet och sa: ”men har du inte hört talas om whataboutism?” och någon sms:ade en länk till Wikipedia-sidan om whataboutism till barnet.

Och så fortsatte allt som förut i landet, med kejsarinnor och kejsare som bytte kläder ungefär vart tredje år.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.