Kalmar

Det finns en rolig bok av musikern och musikförfattaren Peter Bryngelsson som väl kan beskrivas som hans memoarer och tankar om sin tid och omvärld, Dagarnas skum 2.0.

I kapitlet ”Kalmar och småstaden” skriver han en betraktelse över småstaden som jag har fått anledning att tänka på ibland.

En del saker utmärker staden Kalmar jämfört med andra liknande residensstäder. Det första alla ser är att innerstaden är vackert belägen och prunkande ståtlig vad det gäller trädgårdar och offentliga planteringar. Detta kommer sig av att stadens nobless alltid haft ett fast grepp om stadens utformning, ofta i god samverkan med politiker av alla kulörer. Detta har gjort att den sedvanliga totalrivningar av stadskärnans äldre byggnader inte kunde genomföras på samma samvetsgranna sätt som i andra städer. Kalmars syn på sig själva kan avläsas i antalet Rotary-föreningar och att det är den enda mindre stad i Sverige som har egna studentnationer i både Lund och Uppsala. I modern tid är det mest unika att staden haft mycket svårt att expandera trots idoga försök med turism och akademi. Den kretsar mellan 40 000 – 60 000 och har gjort så sedan början av 1900-talet, medan t.ex. Umeå gått från 20 000 invånare 1920 till över 140 000 idag.

Där i det njugga småstadsklimatet växte vi upp och längtade efter något annat friare, öppnare, mer inkluderande. Och just den där längan slog rot i så många sinnen att det till slut inte gick att hindra att suget förvandlades till konkreta för att förverkliga utopin. Det som under den här tiden var så fascinerande före globalism, liberalism och ett världsomspännande internet var att längtan efter resor ut i den stora vida världen, drömmar om internationell karriär eller bara kontinentala möten gömdes i vars och ens hjärta och hann ackumulera och växa till små bultande oförlösta och utopiska ömma punkter i det inre som bara på något vis måste förlösas.

Och så följer några sidor om hur det var att vara barn där och längta bort, och om hur han såg ut genom fönstret på turnébussen när han började resa runt i landet tillsammans med sitt band på spelningar.

Kanske är det så att en hoper svenskar uppväxta i någon anonym köping kan känna igen sig i den lite glåmiga längan efter ett öppnare landskap. Som om vandringen där i inlandets skogar under rullstensåsarnas skugga ständigt präglas av ett sug efter att försiktigt komma ut på öppen mark. Det är något speciellt med alla dessa småstadskarriärister som har ursprung i någon av de försagda tätorterna på gränsen mellan stad och köping som så att bär en särpräglad längtan bort från glömskan till en utopisk centralposition. Alla de som gått den lilla centralortens storgata fram under en anspråksfull adventsbelysning som ändå inte kunnat skyla över ödsligheten och snålblåsten. Som nästan sprängts av törst efter den värld som storstaden tycktes erbjuda i TV och tidningar. Så när de en dag sätter sig på tåget bort är de fyllda av beslutsamhet. Under resan lämnar de den gamla återhållna identiteten med det missljudande öknamnet bakom sig och efter ett prövande litet attributbyte på muggen stiger de ut som den nya, framgångserövrande personligheten. När de väl letar sig ut på perrongen lämnade de den gamla personen i tågkupén eller möjligen hopvikt, nerpackad i väskan. Och nu gäller det att på alla vis ta avstamp från den nyvunna energin men också glömma, ignorera och dölja den gamla okunnigheten och inskränktheten. Det är den energin som präglar Stockholm mer än någon storstadsdryghet. Det är i storstaden relativt unikt med personer som i flera generationer levt och präglats av huvudstaden.

De här raderna som Peter Bryngelsson skriver om sin uppväxtstad Kalmar – som väl kan passa in på många andra platser också – och om samhällsklimatet där, gjorde att mycket föll på plats för mig om förändringen som jag upplevt i min egen uppväxtstad, Stockholm. Det är alltid vanskligt att jämföra olika tidevarv (Peter Bryngelsson är född 1955, jag 1976) och en plats är inte densamma när man är åtta år som när man är 18 eller 38, men när jag ser på Stockholm idag känner jag igen hans beskrivning av en räddhågsen småborgerlighet och känner hur litet Stockholm har blivit. Så som han skildrar tankeklimatet i Kalmar var nämligen inte Stockholm förut. Staden var för stor för att någon skulle bry sig, det fanns för många människor för att försöka hålla efter dem allihop.

Herrar i rock på väg hem från kontoret gick genom grupperna av punkarna under Spottkoppen med sina mohikanfrisyrer och bärbara bandspelare och det var bara så, för stort för att känna till vems unge det var som hade färgat håret blått och ingen på Centralen att skvallra med.

Med marknadiseringen av boendet har Stockholm blivit en småborgerlig stad av nyrika tjänstemän som råkat göra fastighetsaffärer. Strebermentaliteten förgör stadens tidigare kultur eftersom arbetarna trängst ut från centrum, på min tid som barn ännu innanför tullarna, nu finns de fattiga knappt kvar i kranskommunerna.

Peter Bryngelssons småstadskarriärist har stoppat sin gamla identitet i väskan. Nu är hen en key account manager i ängslig ljusblå skjorta, eller hipster med rullad mössa och eget bryggeri, eller vad som nu funkar i just den miljö där han eller hon tillbringar sina dagar. De strävar efter att passa in. Utan att fatta att de har tagit småstaden till storstaden, utan att fatta de aldrig behövde försöka passa in, för det finns inget där att passa in i. Ingen tänkte så, förväntade sig det. Och därmed har storstaden blivit mindre, lika liten som staden de flydde.

Jag hade en gång hade en diskussion med någon som aldrig bott i Stockholm men som hävdade tanken att den är precis som småorterna fast bara med flera, mindre orter sammanfogade. På ett geografiskt sätt är det naturligtvis riktigt att Stockholms socknar som omgav staden innanför tullarna hade sina folkskolor och handelscentrum, men den stora inflyttningen till huvudstaden har för längesedan gjort att några idéer om lokalt kynne, om det någonsin fanns några, är borta. Man sitter inte i Huddinge och har någon idé om hur de är i Solna. Ingen bryr sig om Solna. Och vice versa. Man är där såklart ibland. Men jag menar, en gammal stockholmare tänker sig inte att det därborta är något annat. Man tänker inte på de därborta som inte är som vi.

Men på mindre orter gör man det, där finns gamla idéer om hur nästgårdsfolket ”är” och även om det såklart sägs med en munter min och mest är kuriosa så upprepas det ändå för nya som kommer till att ”därborta i Knäckebröhult har de inte alls samma intresse för kultur som här” och i Knäckebröhult säger de att människorna här är snobbar. Och så vidare.

Sådana föreställningar blir självuppfyllande profetior som gör platser mindre och sänker taket, och förminskar möjligheterna för hur en människa är och får vara. Man har två, tre saker som alla måste uppnå, för annars utmärker de sig fasligt och då måste man tala med varandra om dem. Det är en mentalitet där människor inte får vara många saker på samma gång. De får inte vara till exempel 78 % roliga men någon gång då och då säga jättetråkiga skämt, och det får vara så. De får inte ha kontraster inom sig själva. Då blir de cancelled.

Som Peter Bryngelsson beskriver det. Man längtar därifrån. Det blir för trångt.

Hur som helst. Så som den småstaden är debatten just nu.