Sorti Jackelén

Jag har varken tid eller lust att skriva den här texten men den behöver skrivas nu. Om några veckor är det som om det aldrig hänt och det har trots allt hänt, och det har betydelse.

Antje Jackelén går i pension som ärkebiskop och en ny ärkebiskop väljs idag. Det är tid för några sammanfattande ord om hennes tid som ärkebiskop, från 2014.

Att ärkebiskopen skulle bli ansiktet utåt för Svenska kyrkan var en uttalad strategi när hon valdes till ärkebiskop. Ärkebiskopen före hade varit ganska anonym utanför kretsarna i Uppsala (hur många som läser det här och inte följer med i kyrkan minns namnet, upp med en hand?) och alltför många trodde på idén om ett enda, samlande namn för kyrkans möjligheter att ”nå ut”. Antje hade redan ett twitterkonto när hon valdes, vilket uppfattade som god kommunikation trots att hennes sätt att megafontwittra fortsatt visat att hon dåligt förstått Twitters dynamik med tweets i ett utbyte av böljande samtal. Med tiden fick ärkebiskopen också en egen podd. Det är genom mediekanaler som dessa som Antje Jackelén har blivit den i stort sett enda namnkunniga kyrkliga personen i Sverige för den breda allmänheten.

Några år innan Antje blev ärkebiskop hade Helle Klein, som då hade prästvigts på en urgammal teologiutbildning från 80-talet och jobbat det obligatoriska första året i församling, nominerats till biskop i inte mindre än två stift (det behövs nya biskopar då och då, stiften är tretton till antalet och i Svenska kyrkan till skillnad från till exempel den katolska går biskoparna i ålderspension och sitter därför i regel inte så många år på posten) med motiveringen att Kleins kändisskap och förmåga att nå ut i debatten var något som kyrkan behövde.

Gudskelov tyckte inte tillräckligt många att att en nybakad adjunkt hade meriterna för att leda arbetet i stiften, men detta var idéerna som fanns i luften. Kyrkan framstod som så anonym för folket. Därför trodde många att lösningen var att satsa på dynamiska medieprocesser som liknar Rysslandsfonderna på börsen, i stället för det som är viktigt på riktigt.

Jag säger inte att varken Helle Klein eller Ante Jackelén inte skulle ha saker med sig som är viktiga på riktigt, men deras genomslag i medierna bevisar ingenting om det. Vi kan alla räkna upp långa listor på personer och händelser som haft stort genomslag i medierna men som tillfört ingenting annat än huvudvärk i samhället, för att inse det.

Antje lanserades alltså med strategin att nå ut och fick under de första två åren en stark medvind i medierna. Det var priser och utmärkelser från alla håll – fick hon dem inte själv så delade hon gärna ut dem och spred biskopsglans på galor – och personporträtt i varenda tidning. Jag skrev, efter det första tomma priset då hon utnämndes till Hetast i Almedalen av pr-byrån Westander som haft uppdrag för Svenska kyrkan, en debattartikel där jag varnade henne för att lyssna på jasägarna. (Redan att det var en pr-byrå som delade ut ett pris borde få journalister att ignorera priset, detta är definitionen av en ickenyhet, men som Westander själva skriver i sin handbok, ”medier älskar priser”, det är enkelt att rapportera om och Antje fick en rivstart som offentlig person). ”Du kommer att behöva dina kritiker”, skrev jag, ”den där slaven på triumfvagnen som viskar att du är dödlig”. Tyvärr följde hon inte den uppmaningen.

Tyvärr för hennes egen skull, eftersom två år senare  inträffade något på sätt och vis oförutsett, men att vind vänder är förutsägbart och därför borde Antje och hennes medarbetare ha kunnat hantera det smartare: den franskkatolske prästen Jacques Hamel mördades i sin kyrka av islamister.

Det var i slutet av juli när tjänstemannaklassen i Svenska kyrkan som på övriga arbetsplatser har semester. När någon väntade sig en markering från ärkebiskopen från det twitterkonto som twittrare lärt sig representerade kyrkan kom ärkebiskopen in sent. Antje Jackelén fick för första gången under sin långa smekmånad som ärkebiskop känna på hur aviseringarna av retweets och gulliga uppmuntranden på det kära twitterkontot infiltrerades med tweets som innehöll ilska och glåpord.

Hade Antje Jackelén fattat sin position alls, hade hon fattat Twitter, opinionen, ja hade hon lyssnat på de verkliga kyrkokritikerna i förväg och inte bara på medvindsvännerna som i de allra flesta fall inte hade någon genuin omsorg varken om kyrkan eller om henne, så hade hon insett att det var just hennes position som de arga twittrarna vände sig emot. De uppfattade att de sparkade uppåt. Men Antje hade från början, med god hjälp av ryggdunkare, blandat samman sin position med sig själv. Trots att det är första kapitlet i ämbetsmanualen att man har en funktion i vilken man är utbytbar, trots att biskopens kläder och allt det där utanpåverket är där för att påminna en om det.  

Antje svarade, helt utan proportioner givet dådet som hade startat twitterstormen, med en sårig debattartikel publicerad på en söndag att Twitter för henne hade börjat kännas ”som en avrättningsplats”. Jag tänker på det när jag går på Göteborgs konstmuseum och ser målningarna på avhuggna huvuden med biskopsmössor att i grunden – och detta vet förstås Antje mycket väl, för hennes kyrkohistoriska kunskaper är det inget fel på – är biskopsämbetet, ja detta att vara kristen över huvud taget, att vara en martyr för Kristus. Folk kommer alltid att håna en, i värsta fall värre. Både Jesus och Paulus uttrycker det här explicit, vi vet det mycket väl.

Erfarenheterna efter detta borde ha fått henne att sluta twittra för alltid, åtminstone att sluta hålla i kontot själv och läsa de där kommentarerna som gör ont en vanlig tisdagkväll hemma i soffan, men enligt källor skulle medarbetarna behöva tvingas vrida telefonen ur händerna på henne för att det skulle ske. Ärkebiskopen var, som så många av oss, beroende av det sociala knarket. När hon vid ett par tillfällen ragequittade Twitter – alltid uppmärksammat med någon debattartikel – dröjde det inte länge förrän hon började igen.

Stormen efter biskopskontots senfärdighet att markera mot islamistdådet var en svala som förebådade det politiska symbolkrig som blivit ännu starkare idag än det var 2016 och idag påverkar hela politiken och äter sig in i nästan alla andra frågor: positioneringen mellan två politiska sidor. En markering mot ett mord i en kyrka, ja ett mord var som helst, är naturligtvis en helt onödig markering. Alla är emot mord, det är redan givet. Det som blåste liv i glöden i kritiken mot Antjes twittersemester var att mordet varit muslimskt motiverat.

Här kopplades den främlingsfientliga strömmen in på den överrumplade ärkebiskopens tidigare obekymrade Eriksgata och den konflikten har sedan dess präglat den allmänna förståelsen av Antje Jackelén. Man har som man gör med allting annat i de här lägren placerat Antje till ”vänster” och hennes kritiker till ”höger”. Det har varit i stora drag en helt felaktig analys. Svenska kyrkan i allmänhet och Antje Jackelén i synnerhet har fått epitet vänster, något som denna svårt borgerliga kyrkoorganisationen definitivt inte förtjänar. Antje själv uppfattar jag som en politiskt ointresserad person.

När högerkritiken gjorde ärkebiskop Antje till företrädare för vänstern vaknade deras motståndare till. Antje blev nu ”deras” favoritbiskop. Båda grupperna kidnappade strålkastaren för kyrkokritik och trängde den verkliga kyrkokritiken av scenen. Här har vi stått i kulissen sedan 2016 när medieetablissemanget, som följer Twitter, uppfattat och förstärkt frågan om Svenska kyrkan är en ”vänsterkyrka”. Men det handlar inte bara om att kunna området; det avgörs av vilken opinionsbildare man är. Viktiga röster som har etablerat höger-vänster-konflikten under de här åren har varit Annika Borg och Ann Heberlein, som båda under den här tiden har gått in i Moderaterna.

När jag kom in i kyrkodebatten för femton år sedan var Annika Borg och Ann Heberlein det kyrkliga etablissemanget. Borg som tog strid mot KG Hammar när han förde samtal med de som frysts ut på grund av ämbetsfrågan, alltså de som kallas kvinnoprästmotståndare. Heberlein som ledde försvaret för Antje Jackelén när denna som nyvald ärkebiskop från att ha varit biskop i Heberleins hemmastift Lund, ifrågasattes inom kyrkan för vaga formuleringar runt Jesus. Den storyn var i stort sett en tidningsanka som grundades i ett pratminus i en intervju i Kyrkans Tidning, men poängen är att det liberala etablissemanget med Ann Heberlein i spetsen gick till anfall på konservativa kristna som försvar. Jag tror till och med att Heberlein startade en namninsamling där man skulle skriva under för Antje. Lite drygt ett år senare skrev Heberlein att ”länge har vi som haft konservativa åsikter” i princip förföljts i Svenska kyrkan och att Antje Jackelén var den som hade jagat ut dem. Ann Heberlein hade inte bytt åsikt – hon hade bytt identitet.

Det kan vara konstnärligt intressant med de här utbrytarkungarna som låser fast sig själva i kedjor på botten av en sjö och tar sig loss eller skjuter ut sig ur kanonkulor, men som hörförare för politisk opinion är det inte lyckat av medierna att ständigt låta dem styra nyhetsbevakningen. Det måste redaktioner se genom att navigera bakåt i närhistorien, men med utbytbara redaktörer som jobbar dag för dag med programmets eller sidans innehåll finns inte den tillbakablicken. Fackskribenter som jag själv betraktas av nyhetsjournalister ofta med misstänksamhet – vilken agenda jag driver kan de inte läsa, och de tar för givet att jag har en eftersom de inte förstår den. Organiseringen av journalistiken skapar många problem i vårt land när det att vara ”grävjournalist” innebär att lägga två månader på ett ämne man aldrig har ägnat sig åt förut och sedan lansera ett sensationellt avslöjande som tar över hela bevakningen. Detta kommer från någon som inte tror att medier är styrda av politiska styrelser och vet det är andra saker som är problemet. Jag fick för en tid sedan frågor från en researcher på radion om ärkebiskopsvalet, till exempel ”Vilka är de hetaste frågorna”. Att det inte föreligger några ”heta frågor” i ett personval gick inte fram fast jag förklarade att ärkebiskop är ett ämbete och vad det innebär. Under hela den här tiden har medias förståelse av vad kyrkan är inte blivit bättre, och Svenska kyrkan själv har inte hjälpt dem att förstå det, utan själv lett vilse.

I själva verket har kyrkan andra konfliktlinjer. De mest flyktingvänliga kan vara konservativa kristna. En viktig konflikt har varit under Antjes tid och är fortsatt dragkampen om makten över kyrkan, mellan ämbetet (präst och biskop) eller politiker. Den accentuerades av drevet mot dåvarande biskopen i Visby Sven-Bernhard Fast från moderatpolitikern Inger Harlevi som sitter för Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan, Posk, som var hjärnan bakom domprost Mats Hermansson (den enda som högermobben uppfattade eftersom de bara kan se symboler, inte struktur). Harlevis och Hermanssons inlägg på Facebook mot biskopen tryckte Wanja Lundby-Wedin gillatummar på. Konflikten i Svenska kyrkan står sällan mot höger och vänster, utan mellan maktfullkomliga politiker och kyrkfolk, i frågan om vilken sorts organisation kyrkan ska vara.

Antje Jackeléns podd har varit det smalare sättet att jobba mot media. En lång rad journalister, både nyhetsjournalister och kulturjournalister och författare, har bjudits in som gäster till denna produktion som hennes kansli planerar, redigerar och lägger ut. Satsningen har betalat sig väl i positiva omdömen om Antje från dem som möter Svenska kyrkan på ärkebiskopsgården, i de bekväma fåtöljerna på Sigtunastiftelsen eller på Bokmässan.

Medieintresset för Antje som person har inte hjälpt allmänheten och media alls att begripa hur Svenska kyrkan som organisation är funtad eller ökat det journalistiska incitamentet att granska den här jätteorganisationen och ärkebiskopens förehavanden. Tvärtom etablerades dels bilden av att ärkebiskopen styr kyrkan i en hierarkisk företagsorganisation, dels den motsatta att ärkebiskopen är någon fri intellektuell som man kan filosofera med i en podd eller på en scen snarare än en makthavare och beslutsfattare vars position man bör förhålla sig till. Dessa felaktiga bilder är några av alla saker som nästa ärkebiskop kommer att behöva kämpa med och i bästa fall förändra.

Antje Jackelén är född och uppvuxen i Tyskland. Som ung vuxen kom hon till Sverige för att studera. Det var en hel del tyskar som gjorde det, jag vet inte om vi hade förmånliga studiemedelsregler, om det var lättare att få en plats på högskolan här eller om skolorna hade gott rykte, eller vilket skäl Antje hade att komma just hit, det har hon kanske sagt i någon intervju som jag inte har läst, men här blev hon i alla fall präst och var verksam under tiotalet år i församling. Hon gifte sig här med en annan tysk präst. När hon rekryterades till biskopsstolen i Lund befann hon sig i USA som lärare på högskola, men kom tillbaka till ett land där hon aldrig hade blivit svensk medborgare.

Antje har aldrig förstått sig på det svenska i Svenska kyrkan. Sedermera blev hon svensk medborgare, men hon hann innan dess göra en grej av poängen att en kristen är döpt och att det deltagandet i den världsvida kyrkan står över nationella medlemskap i en nation. Det är sant, och det kommer – förhoppningsvis – att bli fler utlandsfödda biskopar i Svenska kyrkan med tiden (det finns redan många utlandsfödda gudstjänstdeltagare). Att kyrkoledningen får en bredare rekryteringsbas än svenska prästhem är sannerligen inte en dålig sak, men den som kommer till svenskkyrkligheten måste vara intresserad av att förstå vad svenskar tänker och känner om kyrkan, och det var aldrig Antje. Ingenstans blev det tydligare eller mer fatalt än i striden om kyrkohandboken, som pågick i flera år och där Antje Jackelén helt i onödan gick i klinch i försvar för ett dåligt utkast när hon enkelt hade kunnat skylla på sin företrädare som beställt den. För svensken är kyrkan ett konstens rum. Även om de direkta traderade kunskaperna av bibelns berättelser och psalmer är utraderade i de breda folklagren, bär många svenskar med sig minnen från gudstjänster de varit på, ord och musik, dopen, bröllopen, begravningarna. Kyrkan är musik, liturgi, stämning. Klockklangen över nejden, ljusen på gravarna.

Den tyska approachen till kyrkan är en annan, mer intellektuell. Tyska barn lär sig i skolan om Martin Luther som den som etablerade den tyska litteraturen, han är boklig, och så har Antje talat om honom, som någon som förstår Martin Luther som den spännande fritänkare han var. Men även om den svenska kyrkan separerades från påven vid reformationen och det lutherska i omgångar verkligen har präglat den svenska kyrkligheten, eller kyrkligheterna får man nog säga eftersom det rör sig om många olika uttryck genom seklerna, rotar sig den svenska kyrkligheten i gudstjänsten på ett annat sätt än hennes studerade Lutherläsning. Handboken var en viktig kulturstrid och ärkebiskopen hanterade den helt tondövt (!) med att köra över både kyrkomusikerna och Svenska Akademien, vars remissvar Antje besvarade med ett tjurigt debattinlägg i DN.

I sin podd de här åren satt Antje i avsnittet med journalisten Maciej Zaremba och raljerade över Sverige som vore hon en utlandssvensk på Mallorca – i Sverige finns ju ingen intellektuell debatt, gubevars. När jag hörde henne säga samma sak på ärkebiskopsgården i Uppsala – jag var där tillsammans med ungefär åtta andra aktiva i den svenskkyrkliga debatten, det är också enda gången jag har träffat henne – insåg jag att den här människan kommer aldrig att förstå vilka vi är. Runt bordet satt några de mest initierade, engagerade kyrkokritikerna i landet. Till oss sade hon med en naivitet, som om hon väntade att vi skulle hålla med henne, att ”det finns ju ingen intellektuell debatt i Sverige”. Här har du din debatt, ville jag säga. Men för Antje Jackelén var vi bara obegripliga bråkstakar. 

Istället för att lyssna på oss, lyssna in vad kritiken ville säga stred Antje för sina egna frågor, både i medialjuset men mest i mediaskugga. Hennes försök att hindra påvens katolska mässa under besöket i Sverige, det märkliga Lutherbordet som skulle placeras utanför Uppsala domkyrka, de närmaste medarbetarna som slutade på sina tjänster, det som faktiskt berättade om vad ärkebiskopen gjorde. Antje Jackelén har varit en makthavare som tjusats av den makt som uppmärksamhet ger men som inte erkänt makten när hon har ställts till svars, och när hon har ställts till svars har det varit lätt att vifta bort eftersom organisationen med en ärkebiskop som å ena sidan är ”främst bland likar” och styrelseordförande och å andra sidan inte har någon beslutanderätt över andra stift eller församlingar är för komplicerad för de flesta att förstå.

Nu lämnar hon stolen efter åtta år och om hon får de där internationella uppdragen som det spekuleras om, kanske i Lutherska världssamfundet, blir det för henne något avgjort roligare än att att ha varit ärkebiskop i det här otacksamma landet. 

Det väljs en ny ärkebiskop idag, vald i ett för de flesta ointressant val, som det ska vara. Antingen blir det biskopen i Strängnäs eller så blir det biskopen i Linköping, det är de två som är i final den här gången. Det spelar ingen större roll vem av dem det blir. Den ena är lite mer färgglad än den andra, båda två har starka tendenser till floskler, båda två kommer att ha förstånd att avhålla sig från Twitter, men i sättet som de kommer att vara ärkebiskop inåt kyrkan skiljer de sig inte mycket åt och heller inte mycket från Antje Jackelén. Det är en ganska begränsad funktion. Svenska kyrkan är väloljad pengamaskin som styrs av några elitpolitiker och tjänstemän. Svenskarna är helt ointresserade av Jesus i en värld som håller på att förgöra sig själv. Den andliga nöden är, kanske som i alla tider, skriande. Antje Jackelén kommer att lämna stolen utan att ha gett tecken på att ens förstå utmaningarna. Hennes tid som ärkebiskop var en icketid på många sätt, känslan av dränerad energi för ämbetet är påtaglig när man lyssnar på folk inom kyrkan, och det är väl antagligen bara meningen att den här kyrkan ska förtvina och dö, fast det går väldigt långsamt. Den som läser det här och vill förstå vad jag skriver inser att det är är väldigt många fler än bara Antje Jackelén som är att skylla för det. Samtidigt har hon innehaft det höga ämbetet och ska beskrivas som det är.