Vad en kultursida är och inte är

En rubrik som lovar lite för mycket kanske. Nå, det här är inte den definitiva guiden, men det tycks som att vi gemensamt måste slå fast några saker.

Lisa Irenius sa ifrån till mig när jag skrev för SvD Kultur och kritiserade Margit Richert på Twitter för något hon skrivit i SvD Kultur. Om ni hängde med där. I möte. På redaktionen. Det var inte bra att jag kritiserade en annan skribent på kultursidan offentligt. Jamen, jag tycker ju att hon har fel. Jo, men så ska man inte göra. Sidan ska hålla ihop utåt.

Jag vill lägga det på bordet nu när Lisa Irenius läxar upp andra kultursidor för likriktning.

Det här var på den tiden när Svenska Dagbladets kultursida skulle framstå som Den Trevliga Borgerlighetens Kultursida, ungefär som en pålitlig bank med gratis vatten vid ingången. Då skulle vi ge samma service. Nu när SvD Kultur omtolkat sig som sidan för althöger med kulturprofil plus några vänsteralibin så känns det kanske för kulturchefen som att man visar mönster för andra med ”den bredd en kultursida ska ha”.

Men det är inte alls vad en kultursida är. En kultursida ger rum för intelligenta resonemang, frågor, kritik etc med ett antal mer eller mindre regelbundet återkommande skribenter. Därtill dyker då och då enstaka skribenter upp med någon debattartikel eller annat inlägg. De personer som ges förtroende att skriva regelbundet väljs för att de har något att säga och kan formulera det. De väljs med omdöme. De är valda person för person. Stallet växer organiskt.

Om det händer att flera av dem ungefär samtidigt uttrycker liknande åsikter så har de formulerat de texterna var för sig. Det är vad jag upplever utifrån som läsare har skett på DN Kultur visavi SD och valet; de som skriver regelbundet där tycker ganska lika och har funnit det angeläget att skriva om dessa ting. Redaktören har mycket att säga till om, ja. Förslag från frilansar kan redaktörerna tacka nej till som de vill. Men DN har mycket byggt sin sida på krönikor, och innehållet i regelbundna spalter som mejlas in till redaktionen just in time har man i allmänhet inte förhandlat om i förväg.

Man kan diskutera då om DN kontrakterat rätt personer, om alla tycker så lika. Man kan diskutera om genren krönika är så bra att bygga kultursidor på (det gör väl varken Irenius eller Sven Anders Johansson på AB Kultur i sin kritik vad jag minns, diskuterar format?). Det är en kvalitetsbedömning som man får göra från fall till fall, och i så fall kritisera dessa skribenter personligen för deras texter och inte låta det framstå för läsarna som om redaktionen styrt skeppet i en enda riktning, som trollen tror. Det vill säga beställt och styrt texterna. Det vet Lisa Irenius, och Sven Anders Johansson, att den inte har.

Vad Sven Anders Johansson vill förändra konkret är oklart. Lisa Irenius tycks, som sagt, vilja erbjuda sin egen kultursida som modell. Men det är just den kultursida som planerats för ”bredd”, som Smurfarna med sina bestämda egenskaper, som har bestämt i förväg vad som kan sägas på sidan. Det är redaktionell styrning till skillnad från en kultursida som knyter skribenter till sig organiskt, som de litar på och låter formulera saker som det kanske är svårt att förstå och riktigt se värdet av när det publiceras. Att låta samtalet pågå. Tro på att kulturen fångar upp seismologiska rörelser i tiden och rummet innan de blir uppenbara för alla.

Incidenten på redaktionen är extra prekär eftersom jag kritiserade en skribent som senare visat sig inte stå för vad hon säger. Jag minns inte vad Margit Richert hade skrivit den gången som jag inte gillade men det var väl något grunt och populistiskt antar jag, det brukar ju vara det oavsett åt vilket håll ideologiskt. Det jag gjorde då i några kritiska tweets är vad jag ska göra, och det som adlar sin kultursida och skiljer den från ett bankkontor eller ett Smurfland. Det är det bredden är till för – den personliga kritiken – inte att putsa på nån kultursidas image.