För friheten

Jag måste skriva det här.

Jag lyssnar på Söndagsintervjun med Evin Cetin. Jag vet att Martin Wicklin är journalist och att det är hans uppgift att ställa motfrågor. Han ska ifrågasätta så att hon kan svara. Det är bra att han gör det.

Men i så fall vill jag ändå ställa mig på Evin Cetins sida och också besvara frågorna.

Martin Wicklin frågar Evin Cetin varför hon besökte kurdiska separatister 2012, beväpnade soldater med band till PKK. Han sänker rösten, det läggs musik till bakgrunden, de får det att låta som att det är något väldigt skamfyllt som Evin Cetin ska stå till svars för.

Hon svarar att hon är stolt över att hon besökte dem, en kurdisk kvinnlig gerilla från Iran. Att hon bor i Sverige på grund av det förtryck som hennes föräldrar fick uppleva där. Den kvinnliga gerillan lärde henne om feminism när hon växte upp. Bland kurder som alltid varit förtryckta är gerillan någonting fint, säger hon. Hon säger att historien kommer visa att vi har svikit det kurdiska folket. Att omvärlden definierar dem som terrorister bygger på uppfattningen hos regimen i länder som Iran, Turkiet och Syrien.

Med andra ord, inte toppenbra regimer.

Jag är inte jätteinsatt i kurdernas situation eller deras olika politiska fraktioner, milt talat. Kurderna var en invandrargrupp som fanns i Sverige när jag var barn och som man hörde talas om, kanske på tv (Språka på kurdiska, fanns det?) och om landet Kurdistan som man fick veta var ett land som inte fanns, och det var därför de hade kommit hit.

Inte jätteinsatt. Men svensk politik kan jag litegrann.

Så när tusen orcher på Twitter (och i det gänget ingår en hel del yrkespolitiker och opinionsbildare) stöter ut hjärndöda slutsatser om kommunister och PKK och terrorister känner jag igen svensk politik när jag ser den. Det här handlar inte om kurdernas sak alls utan om det vanliga, trista gamla slaget om höger och vänster.

Jag inbillar mig förstås inte att jag övertygar orcherna genom att skriva det här. Men några andra folkslag finns det väl ännu att tala förnuft med på vägen till Mordor.

*

Det fick mig att tänka på en händelse som ligger några år tillbaka.

Statens Kulturråd (KUR) har ett system för efterhandsstöd av litteratur. Det känner ni kanske till, annars kan ni läsa om det på Kulturrådets hemsida. Förlaget som gett ut boken kan få pengar och boken köps in till biblioteken. Av samma orsak som stödet söks efter att boken har tryckts – för att inte likna förhandscensur och för att hålla armlängds avstånd – är det inte anställda tjänstemän som beslutar om böckerna utan fristående läsare som har som uppdrag att i några år bedöma litteraturen som kommer in. Läsare med olika sakkunskaper som är vana att läsa i olika genrer, som forskare, bibliotekarier, författare, journalister.

Jag satt med i några år i fackboksgruppen.

Vid ett tillfälle bedömde vi en bok om kvinnorna i bergen som Evin Cetin besökte. Kanske inte precis de – som sagt, de olika fraktionerna är något dimmiga för mig – men i alla fall närstående. Rätta mig om jag har fel.

Boken heter ”Revolutionen i Rojava. Demokratisk autonomi och kvinnofrigörelse i syriska Kurdistan” och är skriven av Michael Knapp, Anja Flach och Ercan Ayboga och utgiven på svenska av Alhambra förlag 2017.

Jag läste boken tillsammans med en annan huvudläsare och jag förordade beviljat anslag. Kulturrådets kriterier tar jag från ett dokument som är skrivet några år senare, måhända de har formulerats om någonting, men i så fall inte mycket. (Det där om akademisk läsekrets minns jag faktiskt inte – men det är en parentes just nu.)

Utgångspunkter för bedömning av facklitteratur

Bedömningen av facklitteratur ska väga in nedanstående utgångspunkter:

• Tillförlitlighet i sak – texten ska vara trovärdig, hänsyn ska ha tagits till tidigare och aktuell forskning samt faktauppgifter och empiri redovisas. Det ingår inte i ledamöternas uppdrag att detaljgranska fakta och källor. Mycket djupgående faktagranskning är författarens och förlagets ansvar.
• Aktivt reflekterande och välargumenterad.
• Tillförande av ny kunskap som inte tidigare finns tillgänglig på svenska.
• Belysning av nytt område eller ett redan etablerat område belyst från ett nytt perspektiv.
• Aktualitet och särskilt intresse i samtiden. Detta gäller såväl forsknings- som debattinriktade texter. Det kan även handla om ett nytt intresse för tidigare forskning eller idé- och samhällsdebatt.
• Tillgång till och behovet av litteratur inom olika facklitterära områden.
• Boken ska rikta sig till en läsekrets utanför akademien.
• Vid debattinlägg tas hänsyn till argumentationen samt om motargument tas upp och bemöts. Hänsyn tas också till om det är en röst som sällan hörs.

Jag har kvar mina anteckningar inför mötet med fackboksgruppen.

Jag tyckte, står det i anteckningarna, att boken började bra med en introduktion, 

”sedan ett dipp när man redogör för regionerna lite Utrikesdepartementet fakta-style. Men sedan bättre. Man redogör för organisationsarbetet, med rådsdemokratier i alla led och separatism inom dem, så att t ex kvinnor väljer den kvinnliga representanten till borgmästare (nästan allt ledarskap är kvoterat). Boken beskriver hur man arbetar systematiskt för att skapa underlag för fri media med kvinnliga tidningar osv.

Vänsterns goda exempel, men inte skönmålande, det står mycket om vilka problem som finns med våld mot kvinnor etc. ”Revolutionen i Rojava är som ett nyfött barn”, står det på ett ställe. Naturligtvis vet ingen vad som kommer att hända. Men här beskrivs väl och grannlaga hur människorna i Rojava är medvetna om riskerna med revolutioner och försöker att stämma i bäcken med organisation och utbildning. Revolutionen kan beskrivas ”upplyst socialdemokrati”, står det i förordet.”

Jag tyckte att det var en bok i ett ämne som det inte finns ett överflöd av på svenska, ett aktuellt ämne som är angeläget för oss att läsa om, att författarna lyckades att ta ställning för sitt ämne och var väldigt kunniga om det, samtidigt som de förmådde resonera över situationen. Ställa motfrågor, som en god journalist.

Några år senare kom Rojava på tapeten i svenska nyheter, när de hade besegrat IS-soldater.

Men då fanns boken inte i så många exemplar som den kunde ha funnits på biblioteken, för den fick avslag av Kulturrådet, dels för att den person som läste den tillsammans med mig hade satt i system att rösta emot mig – det går att läsa om i min essä Kritikens främlingskap och går utanför syftet med det här inlägget att diskutera det vidare här – men också, när jag begärde bedömning av boken av en tredje, utslagsgivande läsare, för att gruppen ansåg att en bok som står för kommunism inte kan få litteraturstöd.

Det stämmer inte.

Det var en av sakerna jag tog upp med Kulturrådets chef för litteraturanslagen när jag konfronterade henne med problemen i bedömningarna. Vi ska inte bedöma politiskt innehåll i böckerna – man får vara kommunist. Vi bedömde inte politik och ideologi i andra böcker. Jag har varit med om att bevilja anslag till alla möjliga böcker. Frågan hörde inte till våra kriterier (se ovan).

Kulturrådet gjorde ingenting och jag avgick i tystnad. Jag borde ha skrivit en artikel och tagit diskussionen i den offentliga debatten, men jag var lojal med KUR och med kollegorna i fackgruppen. (Nu vet jag, bland annat för att jag har talat med landets främsta expert på statsförvaltning om saken, att det inte stöter på något hinder i sekretessen att diskutera besluten, särskilt inte om jag gör det i samband med ett avhopp. Men vem som sa vad på mötet är inte relevant här; faktum är att gruppens majoritet beslutade om avslag på politisk grund.)

Jag borde ha skrivit det offentligt då men gjorde inte det och därför måste jag göra det nu. För jag är så förbannat trött på att det allra dummaste i svensk politisk debatt, den dumkultur där folk inte kan mer än högst sortera grundfärgerna i färglådan, får gälla som sortering av allting i hela verkligheten.

Jag tror inte att alla som står för en viss sak är goda och att alla som står för en annan sak är onda. Bara dumskallar tror det. Jag tror att det finns i huvudsak goda värden, men även i det goda laget kan personer leta sig in med drivkrafter som inte tjänar goda syften. Beväpnade grupper är förstås alltid något kritiskt, något potentiellt farligt. Sådant måste granskas kontinuerligt. (Det är därför kunskap – som i den där boken som fick avslag för att den kände sitt ämne – är så viktigt.)

Jag kände för längesen en man som i sin ungdom hörde till motståndsrörelsen i Iran. Alltså de som kämpade mot de religiösa fundamentalisterna där – han hörde till motståndarsidan, kommunisterna. De hade beväpnat sig och lärt sig skjuta. Det lät militant tyckte jag, med betyget i samhällskunskap och kunskap om olika politiska ideologier i fräscht och ovikt skick från gymnasiet.

När han berättade för mig vad de ville uppnå med sin kamp fick jag en tankeställare som följt mig genom livet. Att ta en öl på stan. Att tala med en kvinna på gatan.

Det var ett helt vanligt liv som mullorna hade förbjudit. De hade beväpnat sig för att försvara det som jag tog som självklart.

I Sverige 2022 när utrikesministern tar avstånd från allt kurdiskt som går att ta avstånd från för att det ”överordnade värdet är Natomedlemskap”, när möpar driver hela valrörelsen åt ett enda håll för att de är så krigskåta, när Kristersson ska till Turkiet och buga för Erdogan – ja, jag är väl medveten om den förra regeringens förändrade hållning i samma ärende – så måste alla med några fler hjärnceller än en orch orka göra en grundligare politisk analys än att skrika kommunist. För nu har vi med verkligheten att göra och den är mer komplicerad än så.

Evin Cetin växte upp i Bollnäs. Hon har engagerat sig för att få slut på våldet mellan gängen. Hon talar i intervjun om tystnadskulturerna i narkotikahandeln som gör det så svårt att få folk att vittna i domstol.

Är det något jag är vet så är det tystnadskulturer är skadliga. Alltid. Överallt. Just nu är det inte jag som riskerar att klassas som terrorist och utlämnas till Turkiet – det är hon. Därför måste jag skriva det här.