K igen

Efter att ha sett Folkteaterns starka uppsättning av Katarina Frostensons ”K” igår kväll började jag läsa boken igen på natten. Jag skrev en text om den boken när jag hade läst den första gången. Moa sa: jag minns att du skrev att hon äter mat, men hon skriver aldrig att hon lagar den.

Ja. ”K” beskriver den sortens privilegieförlust som gör en akut indignerad över vad man har förlorat utan att förstå att det är saker som andra aldrig haft. Från K:s eget, mycket övertygande, perspektiv såg hon aldrig dem som lagade maten till henne, i både bokstavlig och överförd mening. Nu hämnas de hätskt på de upphöjda gudarna – detta ser hon, men hon ser inte varför. Hon har aldrig varit underst förrän nu när hon är lägst. Det är en rå, rasande text, och scenen gör den rättvisa.

Överallt perspektiv.

När det snöar och en miljon människor ska hem från jobbet samtidigt och ingen av dem har en granne med traktor att ringa till. När det blir en enda avåkning stängs den vägen. Tusen människor samlas snabbt på en tågperrong. Ersättningsbussarna blir fulla. Köerna växer av frustrerade främlingar som står och stampar i mörkret. Kollektivtrafiken bryter ihop och folk tar bilen, vilket gör infrastrukturen ännu svagare. Tvärförbindelserna över hela stan – som sträcker sig långt utanför stråken turisterna besöker – är ofta värst; man kommer till Ockelbo från Stockholm men inte från Huddinge till Haninge. Detta skämtar, inte kärvänligt, folk från mer glesbebodda platser om därför att de tror att stockholmarna hånar och skämtar om dem. De ger igen, hätskt.

Perspektiv.

Jag går i ett snöfritt Göteborg och funderar över perspektiv. Över illusion, lögn och sanning. Om våra skilda perspektiv innebär att ingenting någonsin kan vara sant. Eller, omvänt, att allt är sant. Men så kan det väl inte vara.

Jean-Claude Arnault dömdes till fängelse för två fall av våldtäkt. Oräkneliga kvinnor och män vittnade om hans övergrepp, sexuella och ekonomiska, om utnyttjande av personer som stod i beroende till honom och hans krets. Unga som gav service fick dåligt eller inget betalt, ingen kärlek, ingen omsorg. Maktmissbruk. Kanske blint maktmissbruk; det är verkligen ingen ursäkt.

När domen föll kallades han Kulturprofilen så att alla som sysslar med kultur fick skämmas över namnet, han kallades för Jean Kladd. Allt var sjaskigt, grått och avförtrollat som en glåmig novemberdag i landet S.

Och vi tänker: varför är hon med honom, det är ju bara en slemmig gubbe?

Och hon skriver: ditt vackra ansikte, älskade.

Det finns saker som man inte ser. Därför oklart vad som är sant. Vissa saker man tror på är falska. Andra saker kan vara sanna fast ingen annan vet det. Katarina Frostensons ”K” är två texter, minst två. I går såg jag mest den som är sann.